Koniec bezkarności komunistycznych ideologów. Finał tej sprawy mógł być tylko jeden. Prokuratura wszczyna postępowanie w sprawie Michała Nowickiego, syna aborcyjnej bojówkarki Wandy Nowickiej. Zarzuty są poważne: publiczne nawoływanie do popełnienia przestępstwa lub pochwalanie go, propagowanie totalitarnego ustroju państwa oraz publicznego znieważania grupy ludności z powodu jej przynależności narodowej, etnicznej, rasowej, wyznaniowej.
Nowicki lżył m.in. oficerów pomordowanych w Katyniu i nawoływał do atakowania polskich żołnierzy w Afganistanie oraz gloryfikował katów narodów, m.in. Józefa Stalina i Feliksa Dzierżyńskiego.

O działalności portalu Lewica Bez Cenzury i związanej z tą stroną internetową Organizacji Młodzieżowej LBC imienia Feliksa Dzierżyńskiego, kierowanej przez Michała Nowickiego, informowaliśmy na łamach "Naszego Dziennika" kilkakrotnie. Po naszych publikacjach postępowanie sprawdzające wszczęła Prokuratura Krajowa i Agencja Bezpieczeństwa Wewnętrznego. Analiza materiałów, które publikował Nowicki na swoich stronach internetowych, w których szydził z Polaków zamordowanych w Katyniu, określając ich mianem "dwudziestu tysięcy darmozjadów", lub wzywał do mordowania polskich żołnierzy w Afganistanie, pisząc: "(...) Oby nikt z nich nie wrócił żywy. Albo lepiej - niech wszyscy wrócą - jako inwalidzi - niezdolni do funkcjonowania w wolnorynkowym kapitalizmie. Niech te parszywe mendy wrócą bez nóg, bez rąk - z pokiereszowaną gębą i wydłubanymi oczami. Chcieliście tam jechać - to zdychajcie w afgańskich piaskach (...)", zadecydowała ostatecznie o wszczęciu postępowania prokuratorskiego.
Śledczy nie zasypiają gruszek w popiele. - Podjęto działania w celu ustalenia, gdzie mieści się ten serwer - ujawniła prokurator Katarzyna Szeska, rzecznik prasowy Prokuratury Okręgowej w Warszawie. Prokuratorzy prowadzą postępowanie w sprawie możliwości popełnienia przez Nowickiego i jego współtowarzyszy z LBC trzech rodzajów przestępstw: publicznego nawoływania do popełnienia przestępstwa lub pochwalania go, publicznego propagowania totalitarnego ustroju państwa oraz publicznego znieważania grupy ludności z powodu jej przynależności narodowej, etnicznej, rasowej, wyznaniowej. Nowickiemu może grozić nawet do trzech lat pozbawienia wolności. Lewacki bojówkarz był już wcześniej karany - za rzucanie kamieniami w funkcjonariuszy policji.
Wojciech Wybranowski

Scriind despre procesul inceput joia trecuta la tribunalul din Moscova, in care cativa reprezentanti ai familiilor victimelor de la Katyn solicita desecretizarea materialelor de ancheta legate de crima, jurnalistul lamureste ca in joc ar putea intra multi bani.

In opinia cotidianului, rudele solicita dezvaluirea documentelor si reinnoirea anchetei inchise in urma cu patru ani de procuratura generala militara a Rusiei pentru a obtine reabilitarea celor impuscati si statutul de persoane vatamate pentru sine. Acest lucru le-ar da dreptul sa ceara despagubiri.

In opinia ziarului, despagubirile inseamna un milion de dolari pentru fiecare impuscat, in total 22 miliarde de dolari.

Pentru a-si dovedi teza, cotidianul citeaza declaratia presedintelui Lech Kaczynski, care a spus: "bunele relatii dintre Polonia si Rusia ar trebui sa insemne un castig pentru Polonia".

Falimentul Rusiei

In opinia cotidianului, platirea unor despagubiri familiilor victimelor de la Katyn ar constitui un precedent periculos, in urma caruia "Rusia ar fi invadata de un potop de cereri care sa acopere pagubele suferite de victimele foamei, represiunilor, inabusirii revoltelor anticomuniste, ocupatiei etc.". Intr-un cuvant, reabilitarea victimelor de la Katyn ar putea duce Rusia la faliment. Teza potrivit careia polonezii amintesc cu incapatanare de Katyn pentru a stoarce bani de la Rusia este repetata de multi ani de publicistul Iuri Muhin, care dovedeste, de asemenea, ca autorii crimelor au fost hitleristii, si nu conducatorii URSS.

"Noua, rudelor victimelor crimei din 1940, incearca demult sa ne lipeasca o asemenea eticheta", declara pentru Gazeta Wyborcza Andrzej Skipski, presedintele Consiliului de Conducere al Federatiei Familiilor de la Katyn. "Eu nu cer pentru mine nici o despagubire, doar dreptate si condamnarea justa a vinovatilor. Daca a venit vorba despre despagubire, ea ar putea fi una simbolica. De pilda, rusii ar putea construi in Polonia un spital cu numele victimelor de la Katyn", considera presedintele Federatiei Familiilor de la Katyn.

In 1940, zeci mii de polonezi, militari si civili, au fost executati de catre fortele politiei secrete sovietice in padurea de la Katyn.

22.500 de intelectuali polonezi, lichidati de fortele NKVD

Masacrul de la Katyn, s-a produs in satul cu acelasi nume, situat la 20 de km vest de orasul Smolensk din Rusia. Oribila crima a fost in fapt o executie in masa a multor cetateni polonezi de catre fortele politiei secrete sovietice in timpul celui de-al doilea razboi mondial.

In timpul acestei actiuni, aproximativ 22.500 (potrivit cercetatorului rus Victor Zaslavsky) de cetateni polonezi au fost executati in trei locuri diferite in primavara anului 1940. Majoritatea celor ucisi erau ofiteri capturati ca prizonieri de razboi in timpul razboiului polonez de aparare din 1939, dar printre cei executati se aflau si numerosi civili. Cum sistemul polonez de recrutare cerea tuturor absolventilor unei universitati sa devina ofiteri in rezerva, sovieticii au reusit prin acele asasinate sa distruga o mare parte a intelectualitatii poloneze, ca si a evreilor polonezi si a bielorusilor polonezi.

Din documentele cercetate indeosebi in perioadele guvernarilor Gorbaciov si Eltin reiese ca politia politica NKVD a selectionat cu premeditare pentru executie ofiteri si oameni cu pregatire, ingineri, profesori, avocati, functionari inalti, latifundiari, aristocrati, preoti. NKVD-ul a aplicat o epurare pe criterii de "clase sociale" (subliniaza, bazat pe documente, cercetatorul Zaslavsky). Ordinul de executie, a fost emis de NKVD la 5 martie 1940 si a fost semnat si de Nikita Hrusciov, potrivit unei marturii documentate din partea sefului NKVD-ului, Lavrenti Beria.

sursa: Ziua

Egy mondattal élve: Közepes film, téma, amiből jobbat is ki lehetett volna hozni.

Maga a történet adja magát, szembenézés egy súlyos történelmi cselekménnyel, nem pusztán a szovjetek bűntettének felsorolása, hanem a lengyelek lelkiismerete, ahogyan viszonyultak a kérdéshez, a háború után adódott helyzetben. Több mindent hiányoltam belőle, a színészi alakítás nem a legjobb, a karakterek egyszerűek, tulnyomórészt sablonosak. A párbeszédek egyszerűek, a mondanivalót szintén egyszerűen tárja elénk a film, nem merészkedik elég mélyre. Szerintem aránytalanul sokat foglalkozik a felvezetéssel, a háború alatti évekkel, pedig az igazi dráma véleményem szerint a háború utáni szembenézés, ott törnek elő a konfliktusok és az indulatok, mindezt felületesen, és röviden tárja elénk Wajda. Vannak benne szerintem túlontúl leegyszerűsített, felesleges szálak(mint a háború után a bujkálásból előkerült unokaöccs...kifejezetten rosszul lett vázolva - ilyen formában feleslegesen). Eltekintve egy két jelenettől(például a tábornok kardjának visszaérkezése, vagy Andrzej halálának híre Anna számára), nem teremtődik olyan hangulat, ahol igazán át lehet érezni a film hangulatát. A végjáték(maguk a kivégzések) természetesen sokkoló, és erőteljes, de 22 ezer ember lemészárlása hidegvérrel nem is nagyon lehet más.

Többet vártam a filmtől, nekem csalódás volt.

Andrzej Wajda - Katyn

London Debut for Important Polish Film

Polish Radio reports that Andrzej Wajda's Katyn, nominated for the Academy Award for Best Foreign Film, premiered in the United Kingdom on April 29, 2008 at the 6th Polish Film Festival in London. The screening was to be followed by a month-long retrospective of the acclaimed director's body of work. Concord Live reviewed the film after its Miami premiere on February 29, 2008.

Michael Kubicki writes that

This is of course not the kind of film after which a tumultuous applause is appropriate. The London premiere was no exception: after some very brief  and restrained clapping there was a long silence. Later on, in the conversations between members of the audience which included many film critics, historians and actors, one could hear descriptions such as ‘powerful’, ‘well-done’ and ‘superbly acted.’

Read the full article here.

Katyn International Distribution Update

Other Polish Radio reports provide details about plans for Katyn to be distributed internationally. The first, published on April 22, 2008, states that the film has played at festivals in Dublin, Miami, Cleveland, Minneapolis, Istanbul and Bombay.  Other recent premieres included Washington on April 25, and New York on April 29. The report goes on to say that premieres are scheduled later this year for Seoul, Seattle, St. Petersburg and Jerusalem. The film's first two international engagements, however, were Berlin and Moscow, where the film about the twin totalitarian terrors of Nazism and Communism was also well-received.

The second report was published on February 20, 2008, and though it may no longer reflect the most current information, it reveals that "negotiations closed with Slovakia, Hungary, Greece, the whole of Middle East and Brazil. Talks still continue with distributors in the US, GB, France Scandinavia and South America." It was unclear whether distributors were in talks to premiere the film at festivals, theatrical engagements, or for DVD release.

The Times claims that Katyn was received with enthusiasm in Russia, where it was treated as an attack on Stalin, not on Russians. Brigid Brauman says that Wajda found out recently that the opposition newspaper Nowaja Gazieta demanded that prosecutors should have access to all 183 Katyn volumes, and not to the 67 they were given so far. “If Katyn had an influence on such a decision it would be the largest achievement of my life,” says Wajda. Asked about his father who was in prison in Kharkov and then murdered when Wajda was 13, he answers: “I am not able to talk about him, except the fact that he was my hero who died when I needed him most”. The Katyn première will inaugurate a retrospective of Wajda’s films in the British Film Institute.
Gazeta Wyborcza

 Efter kriget genomfördes den s.k. Nürnbergrättegången (1946) där bl.a. Katynfrågan togs upp. Men bevisföringen var inte omfattande från varken åklagar- eller försvarssidan - endast tre vittnen togs in för förhör. Man kunde inte dra några klara slutsatser av de presenterade vittnesmålen varför Katynfrågn inte togs upp i slutomdömet i Nürnberg. Det har senare använts som argument för att sovjeternas bevis i Nürnberg hade misslyckats.

 I början av 1950-talet genomfördes i USA en undersökning (mitt under det pågående kalla kriget). Amerikanerna hade tillgång till det s.k. Smolenskarkivet (det lokala partiarkivet från Smolenskområdet). Amerikanerna fann av sovjeterna och NKVD hade utfört dådet våren 1940. Anmärkningsvärt nog publicerade inte amerikanerna några bevis. Man kan fråga sig varför de inte publicerade några bevis. Fanns det några överhuvudtaget?

 1943 deltog en Internationell Kommission  bestående av 12 läkare och professorer från de tyskockuperade områdena i utgrävningarna i Katyn. 28-30 april 1943 fick de vara med om att observera 9 kroppar. Kommissionens orförande, Ferenc Orsós från Ungern, bedömde hela fallet utifrån en enda kropp! Utifrån denna enda kropp skrev han (och Gerhard Buhtz, den tyske utgrävningsledaren) en rapport som senare signerades av den internationella kommisionens medlemmar. Efter kriget avstod flera av medlemmarna ur denna kommission från sina vittnesmål. Bland dessa var Hajek (från Tjeckoslovakien), Markov (Bulgarien) och även Orsós. Orsós avstod från sina uppgifter 1947 då han bodde i den amerikansk-kontrollerade zonen i Västberlin, varför man inte kan påstå att han har utsatts för sovjetiska påtryckningar.

1968 kom en f.d. polsk Gulagfånge Romuald Swiatek till London med ett antal vittnesmål och egen forskning i brittiska arkiv med sig i bagaget. Tanken var att publicera en bok som pekade ut tyskarna som ansvariga för massakern. Swiatek hade nämligen under sin Gulagvistelse i Vorkuta och Norilsk (1950-1956) träffat många tyska krigsfångar som hade sett polska krigsfångar i Smolensktrakten så sent som sommaren 1941. Ryska Smolenskbor som satt i Gulag bekräftade dessa historier. Det som fick Swiatek att tro på tyskarnas skuld var Wladyslaw Zaks berättelse. Zak, som var en polsk officer från Kraków, satt 1941 i ett NKVD-läger i närheten av Smolensk, men överfördes till ett fängelse i Moskva bara två veckor innan Tysklands anfall på Sovjetunionen. Zak var övertygad om att han hade undgått de andra polska fångars tragiska öde.

Swiateks försök att 1968 publicera sin bok i London möttes med misstro och han blev genast impopulär i de polska exilkretsarna. En förläggare gick med på att ge ut boken ("Inför den Röda tribunalen") men under förutsättning att det kontroveriella kapitlet togs bort.

 1988 publicerade så Swiatek en andra bok, "The Katyn Forest", i vilken han pekar ut nazisterna som ansvariga för massakern. Swiateks arkivforsningar i England (den diplomatiska brevväxlingen mellan Storbritannien och Sovjetunionen) gav tydliga indikationer på att den brittiska regeringen var helt övertygad om sovjeterna oskuld. Även amerikanerna var säkra på samma sak.

 14 april 1990 publicerades en TASS-kommunké i vilken det sades att dokument hade hittats som pekade på att det var NKVD som hade begått det här massmordet. Inga bevis presenterades vid det tillfälet, och slutsatsen att det var NKVD som hade gjort det drogs efter att man i dokumenten sett att fångarna hade överlämnats till NKVD:s ansvar. Inga direkta bevis för att NKVD hade mördat fångarna presenterades den gången.

 1992 var året då Sovjetunionen nyligen hade upplösts. En maktkamp mellan nyliberaler och kommunister pågick för fullt i det nya Ryssland. Den ryska konstitutionsdomstolen tog sig an ett ärende (det s.k. SUKP-målet) där man skulle syna i sömmarna det sovjetiska komunistpartiets tidigare verksamhet. Mellan maj och november 1992 träffades man vid flera tillfällen. I september 1992 fann man plötsligt dokument som sades ha anknyntning till Katynmassakern. Det var det s.k. "hemliga paketet nr. 1" som innehöll bland annat Berijas skrivelse till Politbyrån i vilken arkebusering av fångarna föreslogs, Politbyråns beslut i samma ärende och KGB-chefen Sjelepins skrivelse till Nikita Chrusjtjov från den 3 mars 1959 där Sjelepin föreslår att dokument med anknytning till Katynfallet där 21.857 polacker skulle ha dödats skall förstöras. Frid och fröjd kan det tyckas, och dokumenten presenterades i konstitutionsdomstolen den 14 oktober 1992. Det första försvarssidans advokater reagerade över var datumen i Berijas skrivelse och Politbyråns beslut - 5 mars. Det hade aldrig tidigare förekommit att ärenden hanterats samma dag från notutskick till mötessammankallande i Politbyrån och beslut. Normaltiden var alltid minst 5-6 dagar.

 Sjelepins not var också märklig. Den var signerad av honom, men själva skrivelsen (som ju var ett topphemligt dokument) var skriven med en annan handstil. Flera motsägande siffror förekom i dokumentet, och dokumentet mottogs av mottagaren år 1965 (!) - och då var ju som bekant Chrusjtjov redan avsatt från makten sedan ett år tillbaka. Sjelepin begärde att få se originalet till skrivelsen men nekades under förevändning att arkivdokument inte lämnas ut under några som helst omständigheter.

 Alla dessa märkligheter i dessa dokument ledde till att Konstitutionsdomstolen valde att inte ta upp Katynfrågan i sitt slutomdöme i november 1992. Kopior av alla dessa dokument överlämnades till den polska staten. Polackerna tittade på dessa och begärde att få tillgång till originalen. Originalen håller fortfarande på att överlämnas av ryssarna.

Apropå Sjelepin, han var nytillträdd som chef för KGB 1959 och signerade papper som presenterades för honom i ren slentrian i tro om att de som presenterade dessa dokument för påskrivning visste vad dessa handlade om. Vad gäller Katynfrågan, så berättade Sjelepin att allt han visste om det var vad han fick veta via tidningar, radio och TV.

1943 fann tyskarna 4 143 kroppar i Katyn. Men man påstod att 10 000-12 000 hade mördats av NKVD. För att förklara de kroppar som fattades i gravarna lanserade senare polackerna en teori som påstod att ca 6 000 hade mördats i Mednoje utanför Kalinin (nuvarande Tver) och omkring 4 000 utanför Charkov (i Pjatichatki). Utgrävningar i Mednoje 15-25 augusti 1991 ledde till att man fann 243 kroppar. Av dessa hade 20 blivit skjutna i huvudet. Man fann även föremål och saker som hade tillhört de döda, men dessa saker var nedgrävda i en separat grop vid sidan om gravarna. Utgrävningskommissionens slutsats var att över 6 000 polacker hade begravts i Mednoje - trots att man alltså bara hade funnit 243 kroppar.

 Andra märkliga detaljer som hör till historien är t.ex. den tyska ammunition som hade hittats i Katyn. Det var tyska kulor av kalibern 7,65 mm (eller 7,65 Geco D). Goebbels var mycket angelägen om att detta inte skulle få komma ut och bli känt för det skulle kunna kompromettera hela den tyska kampanjen mot Sovjet, Stalin och NKVD. Det ska dock tilläggas att kampanjen bar en antijudisk prägel, man ville lyfta fram "judebolsjevikernas" brott och visa upp dem för omvärlden.

 Nästa märklighet var de tysktillverkade rep som en del fångars händer var knutna med. Ryssarna hade inte tillgång till sådana rep 1940.

 Platsen för massakern var en plats där de sovjetiska pionjärerna hade sina sommarlägen 1940 och 1941 (fram till kriget alltså). Valet av en sådan märklig plats anges som ett argument för att det var tyskarna och inte ryssarna som hade utfört massmordet. Dessutom var området kring massgraven (Kozji Gory) en rekreationsplats för lokalborna, dit man ofta gick på utflykter.

 En av medlemmarna i den ryska kommissionen som kom fram till ryssarnas skuld på 1990-talet var Oleg Rzjesjevskij. Han vidhåller utåt sett den officiella regeringslinjen om NKVD:s skuld, men på frågor om han som vetenskapsman hyser några som helst tvivel i skuldfrågan svarar han "ja". Enligt Rzjesjevskij finns många ouppklarade moment i hela historien.

Tillbaka till det "hemliga paketet nr. 1". Datumet "5 mars" i Berijas brev och Politbyråns beslut förbryllade den ryska konstitutionsdomstolen 1992. Polackena hade hunnit få kopior av dokumenten, men den ryska sidan valde att inte publicera dessa "bevis" fram till 1995. Först då dök de upp i en dokumentsamling. Den här gången fanns det inget datum i Berijas brev! Dokumentet som publicerades innehåller endast "... mars 1940" där det tre år innan stod "5 mars 1940". En märklighet som man måste förklara! Om dokumentet var äkta fanns ju ingen anledning att manipulera med det, som man nu bevisligen hade gjort. Detta i sig kastar en skugga av tvivel över detta dokument och dess äkthet ifrågasätts. Och vilken av versionerna var i så fall äkta, den från 1992 eller den från 1995? (Polackernas kopior ska vi inte ens prata om i sammanhanget.)

Man ska också komma ihåg det politiska läget 1990, året då TASS publicerade sin kommuniké. Detta år var 50 år sedan Katynmassakern hade ägt rum (om man utgår från att det var NKVD som hade utfört det 1940), detta år var Sovjet dessutom beroende av omfattande lån, från framför allt Tyskland. Avslöjandet (utan några som helst bindande bevis) kom under denna tid.

 1992 var läget sådant att nyliberaler slogs om makten med kommunisterna i det nya Ryssland, medan Polen sneglade åt väst och NATO. Att i det läget presentera för polackerna behagliga dokument skulle kunnat tjäna två syften - få polackerna att avstå från inträde i NATO och att vinna maktkampen mot de ryska kommunisterna och därmed befästa de nyliberalas maktställning.

 Jag kommer att skriva fler inlägg om det här. Frågan är långt ifrån avgjord trots ryssarnas officiella erkännanden. Katynutredningen är sedan 2005 nedlagd i Ryssland, men en omfattande debatt pågår i landet om de förfalskade bevisen, de tyska kulorna och repen och många andra märkligheter som omger denna fråga.

Between September 17 and October 2 the Red Army captured 452 536 Polish prisoners of war, many of which were soon let free and could return to their homes. Among those who remained in Soviet captivity were 18 789 Polish officers. They were kept in three POW camps in Kozelsk, Starobelsk and Ostashkov.

In the Spring of 1940, according to the official story, they were all cold-bloodedly massacred by the NKVD troops and buried in mass graves that were "found" in 1943 by the Germans.

Immediately the Germans, led by their propaganda minister doctor Josef Goebbels, started a massive campaign with the goal to split the Western-Soviet alliance. Katyn affair was just perfect for that purpose. The Polish government-in-exile that was led by Sikorski, "bought" the German version almost immediately, before they even had a chance to examine the graves. Shortly after that the Soviets broke their diplomatic contacts with the Poles.

After the WWII the Katyn affair had been a political weapon used by western "democracies" in their war againt the "evil Soviet empire" (for instance in 1950's, during the coldest times of the cold war, when american congress investigated the case and made a conclusion that the Soviets were guilty).

When times of perestroika came Mikhail Gorbachev was severely pressed by the Poles and Jaruzelsi to admit that the "Katyn crime" was carried out by the Soviet NKVD... and in April of 1990 he officially proclaimed that that was what happened without presenting any single evidence to that.

In 1990's investigations began in order to find "the truth" about Katyn, and several documents were "found" by the new new Russian liberalists. Those documents that are supposed to prove the Soviets guilt wer Beria's memo of March 5, 1940; Politbureau's decision from the same date, and KGB chief Shelepin's memo to Khrustchev of March 3, 1959.

Those documents proved to be fakes. For instance, the Beria memo was published again three years later (in 1995) but had no date on it this time. How come? Later the liberalist archivists said that the date was actually March 3, 1940. So, what should we believe in: March 5, March 3 or "...March, 1940"? Your guess is as good as mine.

Many witnesses have told stories that do contradict with the now official version. For instance, several people had witnessed that they had seen Polish officers in Smolensk in July of 1941! If those same (?) officers were killed by NKVD, then they should have been lying in their graves since March or April of 1940. But, no, people saw them with their own eyes!

The place were the supposed NKVD crime took place was a Soviet pioneer camp that was used until June of 1941. Did the children live in their tents that were placed directly on the newly created massgraves (with stinking air and odoeur from dead bodies beneath them all around)?

There are lots and lots of arguments against the now official version. And those are no Soviet revisionist propaganda as some people may object. Those facts are undeniable and point towards German guilt. The Katyn crime has not been properly investigated by the Russian authorities. Between 1990 and 2004 lots of documents were assembled, but now only 1/3 of them are publicly available. And the problem is probably not that Russians are trying to cover up Stalin's crimes. They are rather trying to cover up their own failed investigation with all the fake documents and fake witnesses that contradict even each other.

And before a proper investigation had been made in court (!) with all the evidence available, then people like Andrzej Wajda have no moral right to accuse the Russians for this crime. I will continue to write about Katyn, mostly in Swedish, but you are welcome to mail me with your questions about this. The truth about Katyn is yet to be discovered.

Igår hade Andrzej Wajdas nya film premiär i Polen. Dagen för premiären hade inte valts slumpmässigt: 17 september 1939 gick de sovjetiska trupperna in i Polen och återbördade områden som hade gått förlorade efter det polsk-sovjetiska kriget 1920.

Wajdas film medföljs i Polen av följande kommentarer: "Detta är historien om polska officerare som hade dödats av NKVD under andra världskriget. Det här är bilden av en tragedi för de kvinnor som inte kände till brottet och vilka väntade på sina makar, fäder, söner och bröder. Detta är ett kompromisslöst avslöjande av lögnen, vilken tvingade polackerna att glömma bort sina hjältar. Det är en film om den outtröttliga kampen för hågkomsten och sanningen, tack vare vilken vi idag kan leva i ett fritt Polen". I reklamtrailers till filmen river sovjetiska soldater sönder den polska statsflaggan, oroliga och upprörda kvinnoansikten skymtar förbi och man visar färska gravar i Smolenskskogen. Filmen diskuteras aktivt: på polska Internet-forum framförs åsikten att denna film inte bör visas i Polen, utan i Ryssland. Samtidigt bör man göra filmvisningen obligatorisk: "för att ryssländare skall känna till sin sanna historia".

Själva Wajda anser, att Katyn-temat är än idag ytterst viktigt. I en intervju sa han att "i Polen finns det praktiskt taget inga familjer som inte blivit berörda av Katyn". För Wajda är Katyn en symbol för det som skedde i Polen efter kriget (huvudpersonerna är anhöriga till de dödade som inte tror på förlusten av sina nära). Det är en symbol, och inte bara för att Stalins Sovjetunionen var ett enda stort brott, utan att även hela efterkrigstidens polska historia ända tills man "återfick friheten" är en enda lång historia full av förräderi och lögn. Enligt honom byggde även de sovjetisk-polska relationerna på lögn. Samtidigt förklarar han att hans film inte är antirysk: enligt hans egna ord skiljer han tydligt på begreppen Stalins repressalier och det ryska folket. Men även om man skulle tro på det, så kommer man i Polen knappast att fördjupa sig i sådana finnyanser.

Det är ingen hemlighet att Katyn sedan länge har förvandlats till ämne Nr. 1 för de polsk-ryska relationerna. Praktiskt taget varje påminnelse om Ryssland framkallar hos polackerna associationer kring de polska officerarnas död under krigsåren. Det är nästan som en betingad reflex. Det går så långt att när man i Polen frågar om vägen så är det fullt möjligt att man kan få sig en lektion om den sovjetiska ockupationen och Stalins brott från polacker som har uppfattat en rysk brytning.

Katynfrågan används även för att spetsa till relationerna mellan de båda länderna, vilket nuförtiden inte är någon sällsynthet. Således hördes under fjolårets "köttskandal" förslag om att flytta Katynmuséet och placera det mittemot den ryska ambassaden: för att medarbetare på vår ambassad åtminstone två gånger om dagen - när de kommer till och går från arbetet - skulle begrunda sitt lands brottsliga natur.

Katyn används aktivt även för internpolitiska ändamål. Om detta vittnar den polske presidenten Lech Kaczinskis besök i Katyn i måndags tillsammans med en regeringsdelegation och artister, som hade spelat huvudrollerna i Wajdas film. Det råder inga tvivel om att detta är ett av tvillingarnas drag inför valet: de tidigarelagda valen till parlamentet kommer att hållas om drygt en månad. I Katynskogen förklarade den polske presidenten, att avrättningen av de polska officerarna utgör ett folkmord. Samtidigt försäkrade han att han anser att dagens Ryssland inte kan stå till svars för Sovjetunionens brott, och la till att "det ligger i vårt intresse att ha bra relationer med Ryssland".

Besöksprogrammet (som inte inkluderade några officiella möten med Rysslands ledning), tidpunkten (årsdagen av "slaget i ryggen"), omnämningen av folkmord (som låter som en refräng i de polska politikernas deklarationer gällande Katyn), samt, dessutom, även allt som Kaczinski-bröderna har sagt och gjort gentemot Ryssland, får oss att tvivla när det gäller den polske presidentens välvilliga avsikter. Uppenbarligen tänker inte den polska ledningen byta sin kurs som handlar om politisering av Katynaffären.

I sanningens namn bör man säga att den moderna polska hysterin med anledning av Katyn värms upp även av den ryska sidan. Självklart inte för att Vladimir Putin vägrar att som sina föregångare publikt bikta sig för det som enligt polackernas mening hände för över 50 år sedan. Det handlar om att det ryska militära huvudåklagarämbetet (GVP) kunde ha haft en mer förståelig och tydligt argumenterad hållning, vilket utan tvivel skulle ha gynnat den här affären.

GVP har fört en undersökning i 14 år (från 1990 till 2004). Dess material utgjordes av 183 band, av vilka 116 blev hemligstämplade, vilket ger polackerna grund att misstänka att den ryska sidan försöker dölja brottet. GVP:s utredare har kommit till slutsatsen att 14 542 polacker hade blivit dömda till avrättning av en särskild "trojka". I GVP:s officiella uttalande sägs det att utredningen "har tillförlitligt klarlagt 1 803 polska krigsfångars död, och att man har fastställt identiteten på 22 av dem". Den polska anklagelsen om folkmord tillbakavisades. Brott från "en rad konkreta högt uppsatta officiella personer inom Sovjetunionen" bedömdes som "överskridande av befogenheter, och brottsutredningen mot dem har blivit nerlagd... i och med de skyldigas frånfälle".

Skillnaden mellan antalet dömda till avrättning och antalet personer vars död blivit "tillförlitligt klarlagd" är iögonfallande. GVP förklarar inte detta faktum, vilket kan tolkas helt olika. GVP:s tystnad och dess ovilja att ge sig in på förklaringar i Katynaffären kan ju tolkas helt annorlunda mot vad man gör i Polen. Det är fullt möjligt att det här är inte ett uttryck för oviljan att avslöja stalinistiska brott, utan ett uttryck för att de ryska myndigheterna inte vill avslöja den ohållbara utredningsprocess och de tidigare gjorda uttalanden, från Michail Gorbatjov och framåt, i vilka den sovjetiska sidan tog på sig hela ansvaret för över 20 tusen polska officerares död. För trots den absoluta visshet som demonstreras av den polska sidan vad gäller Katyn återstår i denna fråga många ouppklarade och kontroversiella moment. Det är idag svårt att säga att man tillförlitligt känner till att det var just personer ur NKVD som var skyldiga till polackernas död.

Det finns idag en tämligen populär version - en förnyad variant av den officiella sovjetiska - att polackerna trots allt hade blivit avrättade av tyskarna hösten 1941. Det är klart att dess främste förespråkare Jurij Muchin och hans arbeten om Katyn ("Katynskij detektiv", "Antirossijskaja podlost") inte har ett helt entydigt rykte. Han är ingen professionell historiker, hans böcker är skrivna på ett språk som ligger långt ifrån den akademiska standarden (han kallar exempelvis de polska officerarna för "stora ondskefulla polska tölpar"; Polen kallar han, som Churchill, för "den europeiska hyenan"; anhängarna av den version som hävdar NKVD:s skuld kallar han för "Goebbelsbrigaden"). Icke desto mindre vore det fel att hålla med om det nedsättande omdöme, som en av perestrojkans ideologer Aleksandr Jakovlev har fällt om Muchin, när han i en intervju i VVS förklarade att "man inte får slösa tid på sådana här småböcker". Muchin ställer mer än relevanta frågor. Det finns även andra undersökningar, liksom ögonvittnesskildringar, vilka inte överensstämmer med GVP:s version. Det finns t.o.m. en förfrågan från en parlamentariker till GVP i vilken ledamot Andrej Savelijev ber huvudåklagaren att förklara GVP:s hållning angående fakta som inte överensstämmer med den officiella versionen. Och sådana är många.

I verkligheten har man fram till idag inte funnit det antal kroppar vilket brukar nämnas av anhängarna till den version som hävdar att polackerna hade blivit avrättade av NKVD. Man har inte grävt upp dem. Den grav nära byn Mednoje i Tver-regionen, som tidigare betraktades som en massgrav för avrättade polacker visade sig vara en massgrav för sovjetiska soldater. Till och med sifforna för antalet döda polska officerare skiljer sig avsevärt. Under krigsåren överlämnade Sikorskis exilregering till Sovjetunionen listor, i vilka det förekom 8 tusen efternamn. Under perestrojkan talades det redan om 24 tusen. Idag - 15 tusen. Det råder inte full klarhet i frågan om användningen vid avrättningarna av tyska vapen och ammunition, samt av papperssnören som inte användes i Sovjetunionen under de åren, och med vilka offrens händer var bundna. Lokalbornas vittnesmål är ytterst motsägelsefulla. Det finns talrika vittnesmål om att man har sett polska officerare i Smolensk i juli 1941, medan ifall NKVD har varit inblandade i deras död borde dessa ha blivit skjutna våren 1940.

Man kan inte annat än att bli förvånad av den begränsade mängd dokument i denna fråga. Chefen för UKGB i Smolensk-regionen Anatolij Sjiverskich talar under 1980-talet om avsaknaden av några som helst arkivdokument. Inte heller nämns polackerna med ett ord i det kända "Smolenskarkivet" - ett arkiv för Smolensk-regionens parti- och statsorgan (där det det bland annat fanns dokument från den regionala NKVD-styrelsen), vilket man inte hann föra ut så att det hamnade i tyskarnas händer och vilket senare fördes över till USA.

Men även huvuddokumenten ur den så kallade "särskilda mappen" eller "det slutna paketet" - Berijas brev, ett utdrag ur Politbyråns protokoll i samband med beslutet om avrättningen av polska krigsfångar och KGB-ordförande Sjelepins brev till Chrusjtjov från 1959 - ser (och här kan man hålla med Ju. Muchin) inte helt seriösa ut. Tvivel angående deras äkthet framförs även av professionella arkivforskare. Med tanke på de misstankar som finns angående äktheten hos det hemliga protokollet till Molotov-Ribbentroppakten, kan liknande tvivel uppkomma även vad gäller de ovan nämnda dokument, vilkas sammanställning uppenbart strider mot den tidens praxis för kansliarbete.

Ett tungt vägande argument från anhängarna till versionen om NKVD:s skuld är vittnesmålen från några av den tidens NKVD-funktionärer. Men t.o.m. de motsäger sig själva i vissa avseenden.

Man kan förstås fortsätta med att inte lägga märke till alla dessa "konstigheter", så som det ryska militära huvudåklagarämbetet gör den senaste tiden. Men samtidigt bör man ha klart för sig, att Katynaffären för länge sedan har blivit en symbol (och inte alls bara för Andrzej Wajda) och ett instrument i den ideologiska och politiska kampen. Snart kan den bli en anledning för att komma med ekonomiska anspråk gentemot Ryssland. Man önskar att man kunde förstå det inom huvudåklagarämbetet, att man kunde avhemlighålla utredningsmaterialen och svara på alla de frågor som finns kring denna affär. Eller kommer åklagarämbetet att även i fortsättningen att spela med i den pågående antiryska kampanjen?

Aleksej Timofejev

(Artikeln är hämtad och översatt från http://www.rosbalt.ru/2007/09/18/414639.html)

Aleksandr Borisovitj Sjirokograd, historiker, 1 februari 2008

I dagarna kom från USA nyheten: Andrzej Wajdas spelfilm "Katyń" har blivit nominerad till den amerikanska filmakademins Oscar-pris. Enligt filmskaparen är filmens syfte inte bara att visa avrättningen av polska officerare i Katyn, utan även "historiska och politiska aspekter av sanning och lögn kring ett av 1900-talet största brott".

Man saknar ord, under 1940-talet begicks det vid Smolensk ett monstruöst illdåd. Men är det verkligen så att ansvaret för denna tragedi ligger på Sovjetunionens ledare, som det påstås i pan Wajdas nya verk?

Uppenbara orimligheter

Till att börja med påminner jag läsaren vissa fakta.

1 september 1939 gick den tyska armén in i Polen. Efter några få dagar led den polska armén ett förkrossande nederlag, medan Rzezcpospolitas regering flydde från Warszawa. 17 september gick de sovjetiska enheterna in i västra Vitryssland och västra Ukraina, områden som hade tillhört en stat som numera praktiskt taget hade upphört att existera.

Mellan 17 september och 2 oktober gav sig 452 536 värnpliktiga ur den polska armén till fånga till Röda arméns enheter, av vilka 18 789 var officerare. Alla lägre befäl, som var födda i områden som hade intagits av Röda armén, släpptes hem, medan övriga polacker blev kvar i krigsfångeläger.

Det hade gått över tre år. Tredje riket hade tillsammans med sina satellitstater anfallit Sovjetunionen. Wehrmachts och de allierade staters divisioner som till en början hade intagit enorma områden i Sovjetunionen började rulla tillbaka. Och då, våren 1943, förklarade plötsligt tyskarna att de i Katynskogen hade funnit gravar med de polska officerarna, vilka hade blivit skjutna av NKVD 1940.

23 september 1943 befriades Smolensk av den Röda armén, och redan den 5 november arbetade i Katyn en sovjetisk kommission under ledning av akademiker Nikolaj Burdenko. Den förberedde ett öppet meddelande samt ett helt hemligt intyg för landets ledning. I båda dokument pekade man på tyskarnas absoluta skuld kring de polska officerarnas död. Efter 1945 blev dock Katynaffären de västliga propagandisternas favoritämne.

Men den 2 augusti 1993 erkände en expertkommission från det ryska militära huvudåklagarämbetet att de polska officerarna hade dödats av underordnade till Lavrentij Berija 1940, och inte av tyskarna 1941. Trots det hyste en rad inhemska historiker allvarliga tvivel angående den sistnämnda kommissionens slutsatser. Till det fanns dessutom tungt vägande skäl.

Man känner till att redan 1943 instruerade det nazistiska Tysklands propagandaminister doktor Josef Goebbels sina underordnade som deltog vid utgrävningarna av polackernas lik i Katyn: "En del av vårt folk måste vara på plats tidigare, så att man till Röda Korsets ankomst hinner förbereda allt och för att man vid utgrävningarna inte skall stöta på föremål, som inte motsvarar vår linje".

Expertundersökningen av texterna i de sovjetiska dokument från 1940, som hade presenterats som äkta av kommissionen från 1993 , avslöjade en hel rad pärlor av typen "till den 23:e självständiga skytteinfanterikåren...", "t.o.m. innan man hade funnit NKVD:s dokumentkorpus..." och så vidare. Man förstår att det här är översättningar av några utländska "förstahandskällor".

Ursprungligen, 1943, påstod tyskarna att polackerna hade blivit dödade med ryska vapen. Men representanter för det Polska Röda Korset (PRK) som hade transporterats till Katyn såg endast kulor och hylsor av tyskt fabrikat. PRK:s kommissionsordförande Wodzinski skrev: "... alla kulsår hade åstadkommits med en pistol som använde ammunition av fabriksmärket "Geco 7,65D"... i nästan 20 procent av fallen var offrens händer bundna bakom ryggen med flätat snöre".

Senare fann Burdenkokommissionen även kulor och hylsor från pistoler med kalibern 6,35, 7,65 och 9,0 mm. Samma ammunition har man funnit vid utgrävningarna under 1990-talet.

I olika publikationer, som börjar med de tyska redogörelserna från 1943, publicerades fotografier av ammunition som man hade funnit i Katynskogen. Och inte vilken ammunition som helst, utan just tysk.

Således, båda sidor är eniga om en sak - man har inte lyckats gräva fram någon enda sovjetisk ammunition från platsen för polackernas avrättning! Jag noterar att fram till 1940 var Röda armén och NKVD-trupperna beväpnade med "Nagant"-revolvrar med kalibern 7,62 mm, TT-pistoler med kalibern 7,62 mm, samt - i liten mängd - mauserpistoler med kalibern 7,63 mm. Dessutom var 7,62 mm-patronen till TT-pistolen en kopia av 7,63 mm-patronen till mauserpistolen. Så det är omöjligt att förväxla patronerna.

Inte nog med det, de polska krigsfångarnas händer var bundna med en typ av snöre, som inte tillverkades i Sovjetunionen fram till 1941. Det återstår för oss att anta att att de smarta Tjeka-medarbetarna, som tydligen klokt nog hade förutsett ett krig mellan Sovjetunionen och Tyskland inom en snart framtid och en ockupation av sovjetisk mark (även om en sådan "profetia" obönhörligen skulle leda till högsta straff), hade med flit importerat pistoler och snören från Tredje Riket för att vilseleda världsopinionen.

Förutom i Katyn hade några hundra polska officerare blivit skjutna vid Charkov och i närheten av Mednoje. Efter 1991 har man grävt upp även många gravar av sovjetiska medborgare som har blivit avrättade av NKVD:s medarbetare. Det verkar som om det skulle räcka att jämföra resterna av ryssar och polacker som hade dött på andra platser med de i Katyn för att fastställa mördarnas "handstil". Detta är kriminalistikens grunder. Men av någon anledning genomfördes inte utredningen på det sättet.

Ja, det är sant att hundratusentals personer hade utsatts för repressalier i Sovjetunionen. Men för dessa personer skapade man brottsmålsakter, man dömde ut domar, låt vara orättvisa sådana. Och för de polska officerarna som slutade sina liv nära Mednoje, Charkov o.s.v. hade alla dokument registrerats. Vem hindrade NKVD:s medarbetare, som 1937-1940 hade framställt en enorm mängd "avrättnings"-ärenden, från att att registrera desamma för 4-12 tusen "Katyn"-polacker?

Slutligen, NKVD:s bödlar hade en sedan länge beprövad avrättningsmetod (hoppas läsarna förlåter mig för denna kusliga detalj) - ett skott från en "Nagant" nerifrån och upp genom den 1:a halskotan. De tyska Einsatztrupperna däremot sköt från sina armévapen i nacken på sina offer. Vid undersökningen av skallarna som man hade funnit vid Charkov och Mednoje fann man att över 40% av dem hade blivit skjutna i huvudet och 60% i nacken, och alla var skjutna med "Nagant"-pistoler. I Katyn däremot var 98,5% skjutna i huvudet och 1,5% i nacken, och alla var skjutna med vapen av tyskt fabrikat.

Björnidets offer

En annan sak som gör en fundersam: inför utgrävningarna under 1990-talet utfärdade vårt militära huvudåklagarämbete ett totalförbud mot några som helst öppnanden eller utgrävningar av sovjetiska massgravar som låg i närheten av de polska, och sådana har man räknat till inte mindre än 55. Vid ett tillfälle satte polackerna igång med att gräva upp en av dessa efter att av misstag ha tagit den för en polsk, men så fort misstaget uppdagades fick de order att omedelbart gräva ner allting, utan att genomföra någon undersökning. Exakt likadant betedde sig tyskarna 1943. De visade för PRK en rad gravar, med krävde att de inte skulle röra någonting bredvid. Varför?

En grupp inhemska historiker fann i juni 2004 i arkiven tidigare okända dokument från 1940-talet, vilka bekräftar det faktum att det väster om Smolensk hade funnits tre så kallade "läger för särskilda ändamål" i vilka man höll polska värnpliktiga och statstjänstemän, vilka hade transporterats över dit i april-maj 1940 från tre sovjetiska NKVD-läger för krigsfångar.

Man kom fram till att dessa "läger för särskilda ändamål" inte på något sätt hade varit krigsfångeläger under 1940-1941, utan var s.k. territoriella produktionsstrukturenheter vid Vjazmas arbetsläger vid sovjetiska NKVD (Vjazemlag), så kallade "alfalt- och betongområden".NKVD:s Vjazemlag ägnade sig mellan 1936-1941 åt att bygga den nya bilvägen Moskva-Minsk. I slutet av 1939 ingick i Vjazemlags arbetsläger 11 "asfalt- och betongområden" (ABO).

Polska officerare som var krigsfångar, vilka efter beslut av det särskilda rådet vid det sovjetiska folkkommissariatet för inrikesärenden våren 1940 hade blivit dömda till mellan 3 och 8 år i arbetsläger efter en förenklad juridisk procedur, som hade förutsetts genom ett beslut från centralkommitténs vid VKP(b) politbyrå Nr. P13/144-OP från den 5 mars 1940, hölls från början av april 1940 i tre följande lägeravdelningar vid Vjazemlag:

Kuprinskij ABO Nr. 10 (1940 - Kuprinskij ABO Nr. 9), detsamma som läger för särskilda ändamål Nr. 1-ON eller Tisjinskij-lägret;

Smolenskij ABO Nr. 9 (1940 - Smolenskij ABO Nr. 10), detsamma som läger för särskilda ändamål Nr. 2-ON eller Katynskij-lägret;

Krasninskij ABO Nr. 11 (1940 - Krasninskij ABO Nr. 8), detsamma som läger för särskilda ändamål Nr. 3-ON eller Krasninskij-lägret.

Huvuddelen av den polska kontingenten i de ovannämnda "asfalt- och betongområdena" utgjordes av tidigare polska krigsfångar från Kozelsk-, Starobelsk- och Ostasjkovlägret (som var särskilda läger vid den sovjetiska NKVD-styrelsen för frågor gällande krigsfångar), vilka hade blivit dömda i mars-april 1940.

Enligt uppgifter från numera öppna arkivkällor uppgick det totala antalet polacker i de tre angivna lägeravdelningarna vid Vjazemlag, enligt uppgifter för den 26 juni 1941, till omkring 8 000 personer. Ett visst antal dömda polska krigsfångar (upp till några tusen personer) kunde antagligen ha hållits efter mars 1941 i nio så kallade "separata läger- (virkesproduktions-)punkter" vid Vjazemlag. Den största av de tre lägren för särskilda ändamål var Krasninskij ABO Nr. 11 (läger Nr. 3-ON). I den hölls över 3 000 polska krigsfångar.

Vid den sovjetiska arméns reträtt lyckades man inte evakuera majoriteten av dessa polacker. Det uppstår en självklar fråga: vart tog de då vägen?

I närheten av Katynskogen, på Dneprs högra strand, i Krasnyj Bor, finns rester efter Hitlers enorma bunker "Björnidet". Det är i praktiken en liten stad som ligger på 27 meters djup. Ingången till den är för närvarande igenmurad med betong, och alla material om den är hemligstämplade. Det är inte känt vad som blev av med alla de människor som byggde bunkern. En rad forskare, bland dem Eduard Repin, antar att omkring 37 tusen byggare av Führerns underjordiska residens hade blivit dödade av tyskarna i Gnjozdovo-området. På samma sätt som man hade dödat de sovjetiska krigsfångarna som uppförde Hitlers kommandopunkt vid Vinnitsa i Ukraina.

Det är inte uteslutet att i uppförandet av "idet" deltog även polacker som senare hade blivit dödade i Katynskogen.

I artikeln har använts material från sajten

http://katynbooks.narod.ru

(Artikeln är hämtad och översatt från http://nvo.ng.ru/notes/2008-02-01/8_katyn.html?mthree=3)

I förra veckan organiserade samfundet "Memorial" filmvisningar av "Katyń" i huvudstadens litterära hus och på biograferna. Efter det inleddes inom de liberala massmedierna en hysterisk kampanj kring nödvändigheten av en allmänrysk bikt för de, av Stalins satraper oskyldigt dödade, polska krigsfångarna.

En viss Nikita Sokolov, som presenterar sig som historiker, anser att bikten bör ledas personligen av den helige patriarken Aleksij II. I samma anda agerar den "rättsförsvarande" Natalija Gorbanevskaja, som anser att utan bikt kan inte Ryssland längre fortsätta att existera.

Propagandisterna av Wajdas opus är ytterst oroliga för att filmen inte släpps ut i det stora omloppet av uthyrd film. Inte av censurskäl - filmuthyrarna av "art house"-filmer ser helt enkelt inte någon kommerisiell potential i "Katyń".

Men det betyder inte att man undanhåller Wajdas film från de ryska filmtittarna. Den kommer ut på video, men är redan nu tillgänglig i piratformatet, samt inom lokala intenet-nätverk. Och många av dem som redan sett filmen är inte alls imponerade av det primitivt gjorda rusofobiska verket.Den polske regissörens skapelse är primitiv som ett par zloty.

De monsterliknande icke-människor från Stalins NKVD plågar och dödar polska krigsfångar vilka, som om de vore handplockade, var och en är förkroppsligade änglar. Med sina djuriska handlingar lämnar självklart de sovjetiska satraperna de tyska dito långt bakom sig. De senare, visar det sig, stod till och med för kostnadsfria leveranser av urnor med de dödas aska till de polska änkorna.

Den enda ljusa gestalten är den sovjetiske officeren, spelad av Sergej Garmasj, som räddar en polsk familj undan döden. Men Wajda låter förstå att detta är ett mikakulöst undantag från regeln. "Katyńs" moral är sådan: den europeiska historien har inte känt till något liknande som de djuriska sovjetiska militärerna. Och Ryssland måste bikta sig om och om igen för deras "monstruösa brott".

De som har intresserat sig för frågor som psykologisk kamp med hjälp av filmkonsten borde utan svårighet märka att Wajdas "Katyn" är gjord efter den goebbelska propagandans mallar, vilken förresten redan 1943 började sprida versionen om Sovjetunionens skuld kring massavrättningen av polska krigsfångar i Katyn.

Kärnan av propagandan består inte av de ökända orden som vissa liberala "professionella" som Jevgenij Albats envist tillskriver Goebbels: "Ju större lögn, desto mer benägen blir man att tro på den". I själva verket sades dessa ord av Hitler i "Mein Kampf", och i sin helhet lyder de så här: "Ju större lögn, desto mer benägen blir man att tro på den - sådan är huvudprincipen för europeiska tryckta media".

Vad gäller de sanna principerna för den goebbelska propagandan, så hänvisar vi de intresserade till de engelska historikernas kollektiva verk "Kriget som vanns av Hitler". Det har givits i Ryssland och innehåller en ingående analys av orsakerna till effektiviteten hos Tredje Rikets propagandamaskin med dess satsning på filmkonsten.

De raffinerade mekanismerna som kombinerar noggrant valda fakta med nödvändig fiction, användningen av känslomässig påverkan över en förnuftig bedömning av informationen - allt det här har studerats aktivt efter kriget både i USA och i Sovjetunionen och användes i den ideologiska kampen under "kalla kriget". Och det används fortfarande, vilket Wajdas film är ett exempel på.

Själve pan Wajda uppförde sig i Moskva som någon sorts messias, men blev rädd för fritt umgänge med pressen. Till hans press-konferens kallade man endast "de rätta" journalisterna ur den "liberala" skolan, samt kvinnliga filmkritiker med näsdukar under ögonen. "Moskva måste omedelbart offentliggöra alla kvarvarande dokument i Katynfrågan", - förklarade Wajda. Och i det har han rätt. Och, framförallt, det skulle inte skada om man redde ut de bakomliggande orsakerna kring de sensationella "avslöjandena", vilka offentliggjordes hos oss i denna fråga för sexton år sedan.

Ett av argumenten bland de som anser Katyntragedin vara uteslutande ett brott begånget av Stalins NKVD, är att själva den ryska sidan har officiellt erkänt detta faktum i början av 90-talet. Det var just då som den superhemliga mappen, som man på sovjettiden förvarade nästintill i kärnvapenväskan, plötsligt dök upp. Och de dokument som man påstår sig ha funnit däri vittnar entydligt om att beslutet om avrättningen av polska krigsfångar fattades av Stalin personligen på inrådan av, som ni själva förstår, Berija. Men under de senaste åren framkallar äktheten hos dessa sensationella "dokument" stora tvivel.

Försöken till lösning av Katynaffären inleddes hos oss under överinsyn av sådana vidriga personer som Michail Gorbatjov och Aleksandr Jakovlev. Efter Sovjetunionens sönderfall togs fallet över av personer ur den dåvarande Jeltsin-omgivningen och betjänter ur kretsen av liberala historiker. Deras slutsatser var entydiga - Goebbels visade sig ha rätt och Katyntragedin ligger helt och hållet på den stalinistiska regimens samvete.

Men i dessa slutsatser fanns det så mycket outtalat och motsägelsefullt, att oberoende historiker har ifrågasatt denna version. Den kände historikern och publicisten Jurij Muchin lade fram frågornas kvintessens i sin bok "Katynskij detektiv" ("Katyndetektiven"). Våra "wajdor" lade helt enkelt inte märke till boken. På samma sätt som man ingnorerade den franske historikern Alain Decaux (som var en av de största diplomaterna under de Gaulle-tiden) och hans "Katyn: Stalin eller Hitler?", i vilken han lade fram en underbyggd version om att det i Katyn kan ligga begravda offer både för stalinismen och nazismen.

Katyntragedin är så invecklad och finkänslig, att den måste utredas och åter utredas. Faktum är att många av de dokument ur det ökända "paketet nr. 1", vilka publicerades för första gången i det underliga endagsmagasinet "Vojennyje archivy Rossii" ("Rysslands militära arkiv"), ser ut som uppenbara förfalskningar. Dessutom överlämnades detta "paket" till Jeltsin av Gorbatjov personligen vid hans avgång från posten som Sovjetunionens president.

Eftersom Gorbatjov inte gillar att uttala sig om de mest pikanta moment i sin politiska karriär, återstår endast gissningar om hur det ökända paketet kunde hamna i hans presidentarkiv.

Och det finns åtskilliga frågor angående dokumenten i mappen. Till exempel Lavrentij Berijas skrivelse med nummer 794/b till sammanträdet för politbyrån vid VKP(b):s (d.v.s. kommunistpartiets) centralkommitté, där de polska krigsfångarnas öde påstås ha avgjorts, som vid publiceringen av första kopian var daterad 5 mars 1940. Det vill säga samma dag som själva sammanträdet. Men liknande skrivelser kunde inte tillverkas så här snabbt.

Vid nästa publicering visade sig datumet i Berijas skrivelse vara... utraderat! Efter allmänhetens frågor förklarade historikerna från den officiella kommissionen för "Katynaffären", att Berijas skrivelse var daterad 3 mars. Och de ljög igen! Man fann en liknande skrivelse i ett annat ärende från den 2 mars, men med numreringen 810/b. Det ser ut som att ett senare dokument har fått en tidigare numrering. Kanske skulle Rudolf Pichoja idag kunna förklara denna miss?

Vi överlåter dessa nyanser åt dem, som genom sin tjänst borde ha det som sin plikt att dubbelkolla aktiviteterna hos vissa av våra officiella personer och "historiker" i början av 90-talet. Låt oss anta att det stalinistiska NKVD:s inblandning i massavrättningen av polska krigsfångar och internerade ändå är bevisad. Men har pan Wajda i så fall rätt att så pass energiskt försöka tvinga oss till en allmän bikt, utan att lägga märke till "roliga" episoder i sitt eget lands nyaste historia?

Varför kan inte Wajda göra en film om den monstruösa utbredningen av antisemitismen som ägde rum i Polen efter Joszef Pilsudskis död 1935? Och uppmana polackerna till bikt för att de då hade givit sitt stöd åt en sådan monstruös antisemit som premiärminister Edward Rydz-Smigly, som främjade främlingsfientlighet och nationalism i den polska armén?

Varför kan inte Wajda komma ihåg och uppmana polackerna till att bikta sig för de tiotusentals rödgardister, vilka hade fått sätta livet till i polska koncentrationsläger 1919-22? Idag är det svårt att ge en bedömning av den sovjetiska anstormningen mot Warszawa under de åren, bakom vilken låg en brinnande önskan att underblåsa världsrevolutionens brand i Europa. Men man bör bli påmind om att det var tack vare revolutionshändelserna i Ryssland som Polen återfick sin stat.

9 september 1921 överlämnade folkkommissarien för utrikesaffärer Tjitjerin en protest till den polska regeringen i samband med att man i koncentrationslägren tagit död på 60 tusen (!) sovjetiska fångar. Moderna forskare höjer denna siffra upp till 83,5 tusen. Inte avrättade, utan sådana som man hade tagit död på - genom plågsam behandling och svält. Dessa fakta är dessutom historiskt bevisade, till skillnad från den inte helt uppklarade Katynhistorien. Och efter det har Wajda och hans kuratorer nog med samvete att komma till Ryssland och här iscensätta en amoralisk show med illa dolda motiv!

Förresten, det var svårt att vänta sig något annat av Wajda. Sina bästa filmer, som räknas som filmkonstens kulturskatter, sådana som exempelvis "Popiól i diament" ("Aska och diamanter"), "Kanal" ("Medan döden väntar") och "Wszystko na sprzedaz" ("Allt till salu" - en mycket självkritisk titel) skapade han i det socialistiska Polen. Efter den undermåliga propagandafilmen om Lech Walesa "Järnmannen" blev det tydligt att pan Wajda inte har någonting emot att mot rejälla ersättningar och Cannes-priser bli en förtjänstfull arbetare inom den politiska agitationspropagandan av västlig typ. Men sanningen att säga, det har inte bringat honom några konstnärliga framgångar.

Den sanna polska filmkonsten har börjat associeras inte så mycket med honom, som med sådana mästare inom filosofisk film som Krzysztof Zanussi och den förtida bortgångne Krzysztof Kieslowski, vars "Dekalogen" är enligt vår mening värd alla Wajdas filmer sammantagna. Och vilken borde ses av våra självutnämnda "rättsförsvarare" - "Katyns" propagandister, för att det hos dem skulle vakna en känsla av måttfullhet, och kanske även samvete.

Artikeln är skriven av Andrej Sjtjerbakov och publicerad på Pravda.ru, 27 mars 2008

(Artikeln är hämtad och översatt av Mythcracker från http://www.pravda.ru/culture/cinema/foreigncinema/27-03-2008/261096-katyn-0)

Problem z Andrzejem Wajdą polega na tym, że jest on świetnym reżyserem. Warsztatowo nie ma sobie równych w Polsce. W parze z niewątpliwym kunsztem, a nawet artyzmem, idzie jednak daleko idący oportunizm, relatywizm i permisywizm moralny. Z tego właśnie powodu uważam "Katyń" za film nieszczery, film, który tragiczną kartę polskiej historii traktuje w sposób bardzo instrumentalny.

"Katyń" to pięknie, z rozmachem nakręcona historia powojennych losów rodzin (w szczególności matek, żon, sióstr i córek) polskich oficerów pomordowanych wiosną 1941 roku przez NKWD w lasach Charkowa, Katynia i Miednoje. Fakt ten był przez cały okres PRL-u objęty nakazem milczenia. Milczano więc, choć wszyscy wiedzieli, kto odpowiada za zbrodnię.

Tym, co w filmie Wajdy autentyczne, wzruszające i mocne, to właśnie sceny internowania, transportu, a szczególnie samej egzekucji. Świetna rola Jana Englerta jako jednego z zamordowanych generałów, równie dobry Artur Żmijewski. Te sceny robią naprawdę ogromne wrażenie i pokazują, na co stać Andrzeja Wajdę - artystę filmowego.

Dużo gorzej wypada jednak Andrzej Wajda - moralizator. Sam pomysł, aby zbrodnię katyńską opowiedzieć oczami kobiet oczekujących na swoich ojców, mężów, synów czy braci jest świetny. Scena, w której jeden z internowanych odmawia swojej żonie ucieczki i opuszczenia pozostałych jeńców zdawała się zapowiadać bardziej przejrzyste i mądre nakreślenie dylematów, przed jakimi stają bohaterowie.

Wajdzie nie udało się ani przekonująco wydobyć tragizmu ludzi, którzy musieli wyrzec się swoich bliskich - zakopanych w sowieckich dołach - ani pokazać mądrości i odwagi tych, którzy nie chcieli zapomnieć. Postać młodzieńca, który po wojnie wychodzi z lasu i - składając podanie o przyjęcie do szkoły bez skrupułów i żadnych wątpliwości upiera się, by w kwestionariuszu pozostał ślad o tragicznej śmierci ojca-oficera - płaci za swoją kompromisowość szybką, groteskową, wręcz absurdalną śmiercią. Temu, który był całkowicie kompromisowy, Wajda poświęca kilka minut filmu, koncentrując się na niezbyt przekonującym wydobywaniu tragizmu tych, którzy zdecydowali się na kompromisy.

Morał z historii katyńskiej opowiedzianej przez Wajdę jest następujący. Ci, którzy wyrzekli się swojej historii mają w gruncie rzeczy o wiele gorzej od tych, którzy się nie złamali. Honorowi polscy oficerowie, ludzie męczeni w ubeckich więzieniach, są mniej wartościowi od tych, którzy ze swoją traumą kluczyli i kluczą, pamiętając, nie pamiętając, chcąc i nie chcąc zapomnieć. Trudno mi zaakceptować taką perspektywę.

Wyrok podpisali najwyżsi przedstawiciele rządu Rosji sowieckiej: Józef Stalin - dyktator państwa i przywódca partii komunistycznej, Wiaczesław Mołotow - premier rządu, a zarazem minister spraw zagranicznych Rosji, Anastas Mikojan - wicepremier rządu, a zarazem minister gospodarki, marszałek Kliment Woroszyłow - minister obrony, Ławrientij Beria - minister spraw wewnętrznych, a zarazem szef tajnej policji politycznej NKWD, Łazar Kaganowicz - minister transportu, Michaił Kalinin - przewodniczący Rady Najwyższej, odpowiednik prezydenta - oficjalnie głowa państwa sowieckiego. Ci wszyscy mordercy byli jednocześnie członkami Biura Politycznego Komitetu Centralnego Partii Komunistycznej - czyli najważniejszego organu w sowieckim Imperium Zła.
Oznaczony klauzulą "ściśle tajne" oraz numerem P 13 N 144 op kremlowski wyrok śmierci z 5 marca 1940 roku jest najważniejszym dokumentem zbrodni sowieckich na Polakach. Zbrodnia ta była zbrodnią ludobójstwa sowieckiego państwa na Narodzie Polskim i na Rzeczypospolitej. Należy z całą mocą podkreślić, że nie była to żadna zbrodnia stalinowska albo zbrodnia NKWD. Dokonało jej faktycznie i oficjalnie państwo, występując w prawie międzynarodowym pod dwiema postaciami - jako Rosja sowiecka oraz Związek Socjalistycznych Republik Radzieckich. Oficjalnym, prawnym następcą tego państwa jest obecnie Rosyjska Federacja, której prezydentem jest generał Władimir Putin - prawny i ideowy spadkobierca sygnatariuszy wyroku śmierci z 5 marca 1940 roku.
Eksterminacja grupy około 25 tysięcy Polaków - w tym ponad 15 tysięcy generałów i oficerów Wojska Polskiego na mocy wyroku z 5 marca - zapoczątkowała masowe zbrodnie sowieckie na Narodzie Polskim. Ale geneza tej morderczej decyzji sięga agresji sowieckiej na Polskę latem 1920 roku.

"... aż wykończymy tych Polaków na dobre"
Pierwsze masowe rozstrzeliwania wziętych do niewoli polskich jeńców, w większości oficerów i podoficerów Wojska Polskiego miały miejsce już latem 1920 roku. Mordowanie bezbronnych jeńców było powszechną praktyką w Armii Czerwonej w lipcu, sierpniu i na początku września, a więc już po Bitwie Warszawskiej. Najsłynniejszy mord miał miejsce w Zadwórzu pod Lwowem, gdzie oprawcy - czerwoni kozacy Pierwszej Sowieckiej Armii Konnej dowodzonej przez marszałka Siemiona Budionnego wyrżnęli (dosłownie przy użyciu broni białej) około 300 wziętych do niewoli żołnierzy i oficerów polskich. Komisarzami politycznymi tej armii byli nie kto inny tylko Józef Stalin i Kliment Woroszyłow, a pełnomocnikiem Lenina - premiera Rosji, był Michaił Kalinin. Podpisy wszystkich trzech widnieją na dokumencie ludobójstwa państwowego Rosji z dnia 5 marca 1940 roku!
Wziętych do niewoli polskich oficerów i żołnierzy Rosjanie rozstrzeliwali w wielu innych jeszcze miejscowościach, m.in. w Lemanach niedaleko Kolna, w Chorzelach na Kurpiach, w Białymstoku i Płocku. To były rutynowe działania Armii Czerwonej, wsparte formalnymi rozkazami wydawanymi z Moskwy. W 1920 r. barbarzyństwem sowieckim wstrząśnięci byli nawet zaprawieni w wojnie dowódcy. Generał Lucjan Żeligowski wspominał: "Widok robił przykre wrażenie. Leżała na nim wielka ilość trupów. Byli to nasi żołnierze, ale nie tyle ranni i zabici w czasie walk, ale pozabijani już po walce. Całe długie szeregi polskich trupów, w bieliźnie tylko i bez butów leżały wzdłuż płotów i w pobliskich krzakach. Byli pokłuci szablami i bagnetami, mieli zmasakrowane twarze i powykłuwane oczy...".
Geneza zarówno zbrodniczego dokumentu z 5 marca, jak i samej zbrodni wymordowania polskich jeńców sięga 20 września 1920 roku. To wtedy w Moskwie na Kremlu odbywało się posiedzenie najwyższych władz Rosji. Premier rządu rosyjskiego i komunistyczny dyktator Włodzimierz Lenin analizował przyczyny klęski najazdu na Polskę. W zakończeniu przemówienia powiedział m.in.:
"Piłsudski i jego Polacy spowodowali gigantyczną, niesłychaną klęskę sprawy światowej rewolucji. Będziemy jednak nadal w przyszłości przechodzić od strategii defensywnej do ofensywnej, bez ustanku, aż wykończymy tych Polaków na dobre". Taki był zbrodniczy testament polityczny Lenina. Jego wykonawcami byli jego następcy, w tym Stalin i inni przywódcy państwa rosyjskiego, którzy podpisali wyrok z 5 marca 1940 roku.

Na wiosnę rozstrzeliwano w lesie
W wyroku z 5 marca 1940 r. czytamy, że NKWD wyselekcjonowało spośród wszystkich polskich jeńców, czyli blisko 250 tysięcy uwięzionych, grupę ponad 25 tysięcy Polaków, uznaną za elitę Narodu, najbardziej niebezpieczną dla komunizmu, bowiem "...wszyscy oni są zatwardziałymi i nierokującymi poprawy wrogami władzy sowieckiej". W ten sposób rząd rosyjski uznał za niezbędną eksterminację tej elity przywódczej Polski. Nawet zesłanie za krąg polarny na Syberię było mało wystarczające. Wszyscy musieli zginąć.
Dzisiaj wiemy, że Rosjanie koordynowali swe zbrodnie z Niemcami. Sowieckie NKWD i hitlerowskie SS współpracowały ze sobą ściśle w okresie od września 1939 r. do czerwca 1941 roku. Warto przypomnieć, że w Krakowie w siedzibie generalnego gubernatora Hansa Franka mieściło się oficjalne sowieckie przedstawicielstwo dyplomatyczne w randze konsulatu. Współpraca sowieckiej dyplomacji z Hansem Frankiem w dziele eksterminacji polskich elit przywódczych zbiegła się z niemiecką akcją eksterminacyjną polskiej inteligencji tzw. akcją AB. Ta współpraca obu okupantów nie była przypadkowa.
Konsekwencją decyzji najwyższych władz Kremla z dnia 5 marca było rozpoczęcie masowych rozstrzeliwań polskich oficerów nad dołami śmierci w Katyniu koło Smoleńska. Katyń stał się symbolem wszystkich zbrodni ludobójstwa sowieckiego na Polakach, ale w Katyniu Rosjanie zamordowali "tylko" niespełna 5 tysięcy oficerów Wojska Polskiego. Wydany na Kremlu wyrok uruchomił cały ogromny system totalitarny państwa sowieckiego przeciwko Polakom. Represje dotyczyły wszystkich Polaków, którzy byli pod okrutnymi rządami Stalina na całym obszarze "nieludzkiej ziemi", w sumie ponad 6 milionów. Ale w pierwszej kolejności zostali rozstrzelani między kwietniem a majem 1940 r. ci najbardziej dla Rosji niebezpieczni, ci których dotyczyła decyzja rządu sowieckiego - elita przywódczo-intelektualna.
Pytanie: dlaczego nastąpiło to wtedy wiosną 1940 roku? Odpowiedź jest, niestety, straszliwa w swej banalności. Oto bowiem w Rosji sowieckiej masowych rozstrzeliwań tzw. wrogów ludu dokonywano od wiosny do późnej jesieni. W okresie jesienno-zimowym, kiedy były w Rosji silne mrozy, a ziemia była zamarznięta, co stwarzało trudności z wykopaniem głębokich dołów śmierci - egzekucje wykonywane były tylko w piwnicach NKWD. Wiosną, gdy ziemia odtajała, machina zbrodni stawała się masowa i ofiary wywożono do lasów i tam rozstrzeliwano. To właśnie spotkało polskich jeńców, więzionych od września i października 1939 roku.

Odpowiedzialność państwa rosyjskiego
Profesor Jacek Trznadel - wybitny historyk, pisarz, humanista jest też od lat skrupulatnym analitykiem sprawy zbrodni sowieckich na Polakach. Pisał o tym m.in. w znakomicie udokumentowanej monografii "Powrót rozstrzelanej armii". Jest też autorem wstrząsających opowiadań katyńskich "Z popiołu czy wstaniesz?". Te opowiadania to jedyny w literaturze polskiej opis Katynia. Profesor Trznadel wielokrotnie zwracał uwagę na fakt, że zbrodni na polskich oficerach dokonało państwo sowieckie, społeczeństwo sowieckie i Rosjanie jako naród. NKWD było jedynie realizatorem i wykonawcą tej ludobójczej zbrodni. W dyskusji nad filmem Wajdy, która odbyła się w Wojskowym Biurze Badań Historycznych, Jacek Trznadel zaakcentował m.in., że: "Chodzi o odpowiedzialność globalną, że wiadomo, iż była to decyzja państwa sowieckiego, bo przecież na tym posiedzeniu Biura Politycznego był przewodniczący Rady Najwyższej, ministrowie itd., a od tej odpowiedzialności państwowej Rosjanie się odżegnują, tak jak odżegnują się od kwalifikacji tego jako ludobójstwa. Nigdzie nie ukazuje się, że były to decyzje państwa i rządu rosyjskiego i tych dręczących nas nieporozumień nie tylko z organami obecnej władzy rosyjskiej, ale i świadomością rosyjską.
Być może ci oficerowie zostali zamordowani, bo Stalin nigdy nie wykluczał przyszłego konfliktu z Niemcami i bał się, żeby ta buforowa Polska i ci oficerowie nie stanowili elementu rozkładowego i nie obrócili się przeciwko Związkowi Sowieckiemu. Były też inne kalkulacje, że można by ich jakoś pozyskać, ale to okazało się niemożliwe. Wobec tego zostali zastrzeleni. Co to uwydatnia? - że właściwie Katyń łączy się z dalekosiężnymi planami Związku Sowieckiego. Przecież bez manewrowania sceną europejską przez Stalina nie byłoby w ogóle drugiej wojny światowej. To jest zbrodnia obciążająca obie strony, ale przede wszystkim państwo rosyjskie. Tego współcześni Rosjanie, nawet historycy rosyjscy (prócz Suworowa) nie chcą jasno powiedzieć. Jeśli nawet nie ma odpowiedzialności zbiorowej, to Katyń zawsze będzie ciążyć na historii Rosji, na rosyjskiej duszy. Pamiętam, że w roku 1990, podczas obrad 'Memoriału' w Moskwie, mówiłem o odpowiedzialności rosyjskiej i słowo 'rosyjskiej' było tak źle odebrane, że ja wtedy powiedziałem: a w jakim języku wydawano komendy, w jakim języku porozumiewały się wojska konwojowe, w jakim języku były sformułowane wszystkie rozkazy i doniesienia, dzisiaj zebrane w dokumentach? Tak samo jak nie można było długo używać słowa 'niemiecki', tylko 'nazistowski' albo 'hitlerowski'. Przed tą prawdą film Wajdy także się uchyla, a to jest prawda zupełnie podstawowa. Po prostu należy to do pewnego rozliczenia historycznego - które wyjdzie na korzyść obu narodów i polskiego, i rosyjskiego - bez którego nie będziemy mogli dobrze żyć w przyszłości".
Profesor Trznadel ma oczywiście rację, bowiem Rosjanie unikają odpowiedzialności, na co najlepszym dowodem jest brak odpowiedzi na apele i adresy rodzin katyńskich. Wydaje mi się, że popełniono zasadniczy błąd w interpretacji stanowiska zajętego przez Rosjan po 1990 r., które przyjęto jako przyznanie się Sowietów do tej zbrodni, jako zbrodni ludobójstwa i zbrodni państwowej. Tymczasem taka interpretacja jest nieporozumieniem, gdyż oni nigdy się do tego nie przyznali, przeciwnie, próbowali wykazywać, że była to zbrodnia dokonana przez grupę nieodpowiedzialnych zwyrodnialców z NKWD, a nie zbrodnia państwa w majestacie prawa sowieckiego.

5 marca 1953 r. - śmierć Stalina
Największy obok Hitlera zbrodniarz w dziejach ludzkości - Józef Stalin, zmarł dokładnie w rocznicę decyzji o eksterminacji Polaków. Było to 5 marca 1953 r. pod Moskwą w Kuncewie, gdzie znajdowała się dacza komunistycznego dyktatora. To szczególnego rodzaju znak.
Zbrodnia ludobójstwa w Katyniu, Charkowie, Miednoje, Kuropatach, Bykowni - była ukrywana przez pół wieku. Była nie tylko ludobójstwem, ale największym kłamstwem związanym z II wojną światową. Ale najtajniejszy był dokument - wyrok z 5 marca 1940 roku. Nadal ukrywane są inne decyzje sowieckiego państwa, dotyczące eksterminacji Polaków, a niewątpliwie były one wydawane przez rząd i władze Rosji. Prezydent Putin i współczesna Rosja nie chcą Polsce udostępnić żadnych dokumentów, dotyczących sprawy Katynia. Zbyt dużo z tych dokumentów można by się dowiedzieć, chociaż i tak domyślamy się, jakie zbrodnie kryją.
Stalin nie żyje, rozpadł się Związek Sowiecki, nie ma nie tylko NKWD, ale nawet KGB, a system totalitarny w Rosji przetrwał i nadal działa przeciwko Polsce. Przecież nie jest przypadkiem, że Władimir Putin - generał KGB, został prezydentem "demokratycznej" Rosji. Nie jest przypadkiem, że cała rodzina Putina - w tym ojciec i dziadek - byli oficerami zbrodniczego NKWD. Ta ciągłość polityczna i personalna, utożsamianie się prezydenta Putina ze zbrodniczą potęgą państwa Stalina - stanowi dla Polaków bardzo niebezpieczne przesłanie z Kremla AD 2008.
Józef Szaniawski

NOTICE: This review contains details about the film's plot and ending.

About Wajda's Katyn

Polish director Andrzej Wajda's film, Katyn, made its debut outside Europe at the 25th annual Miami International Film Festival. Concord Live was there to cover this important film about Poland's division between allied occupying Nazi and Soviet armies at the beginning of the Second World War, the massacre of the Polish reserve officer corps at the Katyn Forest and other sites by the NKVD and the attempt to erase this crime from history during Communist rule in Poland.

Katyn premiered in Warsaw, Poland on September 17, 2007, the anniversary of the Soviet invasion, and abroad at the Berlin Film Festival on February 17, 2008. The film was nominated for an Oscar for Best Foreign Language Film by the American Motion Picture Academy of Arts and Sciences, as previously covered on Concord Live.

Katyn was directed by Andrzej Wajda from a screenplay by Andrzej Mularczyk, Wladyslaw Pasikowski, and Andrzej Wajda, based on the novel Post Mortem by Andrzej Mularczyk.

Premiere at the Miami International Film Festival

Katyn was screened on the second night of the Miami International Film Festival, Friday, February 29, 2008 at the Olympia Theater at the historic Gusman Center for the Performing Arts in downtown Miami at 7:00 PM.

The film was introduced by Festival Director Patrick de Bokay, Honorary Consul of the Republic of Poland Lady Blanka Rosenstiel, and Mariusz Brymora from the Embassy of Poland in the United States. The government of Poland helped make the screening possible.

Concord Live Reviews Katyn

Katyn is an extraordinary, magnificent, cathartic film that comes to heal a ragged wound in the Polish soul 15,000 men wide, six decades long, and countless families deep. It does not do this by securing justice for this unpunished crime, though by unearthing and presenting the truth it contributes to such an aim, but rather by living through the entire Katyn ordeal with the audience, by mourning it with the bereaved, and by preserving its history by breathing it into those learning from the film.

In an interview clip shown before the screening, Wajda stated that Katyn is both a crime, and a lie. The film addresses both, following the captured officers taken to the Soviet Union as they maintain their spirits and discipline in hopes of regaining the opportunity to return to fight for their homes and families, and those families who cherish that same hope of return for their husbands, sons, and brothers, only to see it dashed and buried.

The tears come early and often. Tears of love, hope, and desolation mark the early scene where Anna (Maja Ostaszewska) finds Andrzej (Artur Zmijewski), her captured husband, after a frantic search across Poland, but then must part with him. Andrzej swore oaths before God both to his wife and his fellow soldiers, and though unwilling to abandon either, he remains with the officers to face an uncertain fate. He keeps a diary where he records the unfolding events of his captivity and confides his resolute hope to see his dear young family.

Dignity and a quiet, yet seemingly boundless strength marks the relationship between the General (Jan Englert) and Roza, his wife (Danuta Stenka), noble souls bearing heightened responsibilities by dint of their stations in life. This more mature couple embodies the enduring Polish spirit, and they meet the terrible barbarism of the war and Communist rule with civility, humanity and courage. Held for months along with his men in a gutted Orthodox Church transformed into a prison barracks, the General gathers them round one Christmas eve and impresses upon them the need for fortitude. He exhorts them to focus on the future struggle for liberation, but even more so on the subsequent peace: without her scholars, scientists, and artists to build up the nation, there can be no free Poland. With the first star in the sky that night, the General and his men raise a hymn to the newborn Savior, restoring that temple ravaged by revolutionary godlessness to a house of worship. Later in Nazi controlled territory, Roza's grief after her husband is announced among the dead at Katyn is unsuccessfully leveraged against her by agents of the Third Reich who seek a propaganda statement to use against the Soviets and to win support for Hitler's occupation. The Nazis grow agitated before Roza's refusal, her unshakable respect for self, husband, and country. They shrilly threaten her with Auschwitz, and meet only her unspoken contempt.

There are many other characters and stories in this film, exploring different reactions to evil and dipping into the chronology of events at varying points. There is the complex Jerzy (Andrzej Chyra), an officer capable of compassion and camaraderie, who later faces the consequences of unseen choices made, to paraphrase, because one must try to surive. There is Piotr (Pawel Malaszynski), a dashing young engineer frustrated by the impotence of captivity, and his sisters, Agnieszka (Magdalena Cielecka) who does not relent in her quest to tell the truth about what happened to her brother despite Communist persecution at every turn, and Irena (Agnieszka Glinska) who lies to herself and to the world because she believes "there will never be a free Poland." There are also the children of Katyn-- Andrzej and Anna's daughter Nika who waits for her father to return through the front door; the General and Roza's daughter Ewa, and Tadeusz, a young man she meets who fought in the Resistance and invites her to watch a Disney film at the movie theater. There are the Nazis and the Soviets dividing the spoils; the priests counseling and blessing; the university professors; the families fragmented through no fault of their own.

The film concludes with a reconstruction of the massacre itself, a heartrending scene documenting the murderous assembly line the Secret Police employed to wipe out a generation of Poland's natural leaders. The officers show surprise, rage, fear, resignation, faith, and courage as they are shuttled to the execution site in vans, bound, shot one-by-one, and dumped by the scores into mass graves over which bulldozers hover to fill. The scene is devoid of sensationalism: the ghoulishness comes entirely from the criminals. By recreating this atrocity in such detail, and capturing so beautifully the souls of its victims, Katyn ensures that the crime will never be forgotten, and finally reunites the living with their dead.

That this could be achieved was unthinkable in Poland until 1989, as reflected in a conversation between Agnieszka and Irena as Agnieszka fails to persuade her sister to help give Piotr a worthy tombstone:

IRENA: "You choose the dead over the living. That's morbid."
AGNIESZKA: "I choose the murdered over the murderers."

Katyn is not just art; it is history, and it is prayer, a long-awaited Requiem.

Requiem æternam dona eis, Domine, et lux perpetua luceat eis.

References and Links in this Post

1. Wikipedia. "Andrzej Wajda." http://en.wikipedia.org/wiki/Andrzej_Wajda

2. Official Site. "Katyn- A Film by Andrzeja Wajda." http://www.katyn.netino.pl/en/

3. Miami International Film Festival. "Twenty Five Years of Cinematic Excellence." http://www.miamifilmfestival.com/cpage.cfm?id=1028

4. Miami International Film Festival. http://www.miamifilmfestival.com/

5. Wikipedia. "Katyn Massacre." http://en.wikipedia.org/wiki/Katyn

6. Studies in Intelligence, Central Intelligence Agency. "The Katyn Controversy: Stalin's Killing Field." By: Benjamin B. Fischer. https://www.cia.gov/library/center-for-the-study-of-intelligence/csi-publications/csi-studies/studies/winter99-00/art6.html

7. Internet Movie Database. "Katyn." http://www.imdb.com/title/tt0879843/

8. Berlin Film Festival. http://www.berlinale.de

9. Concord Live. "Polish Film 'Katyn' Nominated for Oscar." http://concordlive.wordpress.com/2008/02/07/polish-film-katyn-nominated-for-oscar/

10. Wikipedia. "Katyn (film)." http://en.wikipedia.org/wiki/Katyn_%28film%29

11. Olympia Theater at the Gusman Center for the Performing Arts. "Welcome." http://www.gusmancenter.org/

12. National Register of Historical Places. "FLORIDA (FL), Dade County." http://www.nationalregisterofhistoricplaces.com/FL/Dade/state3.html

13. Downtown Miami. "DWNTWN." http://www.dwntwn.com/

14. Polish News. "People we Should Know - Lady Blanka Aldona Rosenstiel." http://old.polishnews.com/fulltext/people/people8.shtml

15. The Embassy of the Republic of Poland in Washington, D.C. http://www.washington.polemb.net/

16. The Embassy of the Republic of Poland in Washington, D.C. "Culture- Current Events." http://www.washington.polemb.net/?document=201

17. Internet Movie Database. "Maja Ostaszewska." http://www.imdb.com/name/nm0652292/

18. Internet Movie Database. "Artur Zmijewski." http://www.imdb.com/name/nm0957468/

19. Internet Movie Database. "Jan Englert." http://www.imdb.com/name/nm0257563/

20. Internet Movie Database. "Danuta Stenka." http://www.imdb.com/name/nm0826611/

21. Internet Movie Database. "Andrzej Chyra." http://www.imdb.com/name/nm0161607/

22. Internet Movie Database. "Pawel Malaszynski." http://www.imdb.com/name/nm1412177/

23. Internet Movie Database. "Magdalena Cielecka." http://www.imdb.com/name/nm0162123/

24. Internet Movie Database. "Agnieszka Glinska." http://www.imdb.com/name/nm1337374/

25. 1911 Catholic Encyclopedia, New Advent. "Requiem Masses." By Pietro Piacenza. http://www.newadvent.org/cathen/12776d.htm

UPDATED: Find Concord Live's review of Katyn HERE!

Watch this space on Concord Live for a review of Andrzej Wajda's acclaimed film Katyn shortly after its North American debut at the Miami International Film Festival.

Can Concord Live beat the mainstream film critics to press with our review? Stay tuned!