Det brukar heta så att de som gillar Dödsmetal ofta söker sig till Svartmetal. Jag vet inte hur bra det stämmer, på mig stämmer det inte alls för jag avskyr verkligen svartmetal. Lite lustigt kanske, men så är det. Vad är det som skiljer dem åt då? Döds är oftast mer melodiskt än svart (vilket i mina öron mest låter som trumbankande och en galning som inte fått ut sina "aggressioner" i sängen efter han raggat runt i en bar någonstans mitt ute i skogen där alla tar vem som helst), de blandar, hör och häpna, till och med in vanlig sång i döds.
Jag ger härmed en utmaning åt _alla_ som läser detta: tipsa mig om ett bra svartmetalband!
Nå, vad lyssnar jag på för döds då?

Döds:
Vi börjar melodiskt med Ablaze My Sorrow. Sverige är ett av de land som ligger på topp när det gäller döds, för både första bandet och Amon Amarth sätter skäck i grannarnas öron, och när man toppar dessa två band med Arch Enemy (flickan i bandet vill man inte träffa i en mörk gränd) så har man den perfekta trion av Svensk brutalitet. And just for laughs: Släng in lite At the gates också, det garanterar dig konstiga blickar från dina grannar.
För de lite lugnare dagarna så lyssnar man såklart på Amorphis när man är sugen på döds, men inte riktigt vill gå hela vägen ut. Deras tema: Kalevala, alla skivor (förutom en) handlar om något ur den Finska folksagan och de kör en form av mellowdeath, om någon undrar.
Om Orcherna och Uruk Haierna i Tolkiens värld skulle lyssna på musik så skulle det garanterat vara Battlelore. Kan döds bli mer fantasy än så? Men det måste påpekas att de ofta tar klivet från döds. Men va fan, det är helt underbart.
På tal om underbart: Ett skivställ utan Dark Tranquillity är ett okomplett skivställ, vilket jag tyvärr måste erkänna att mitt skivställ är för tillfället *skriver en mental post-it lapp*.
Eller, varför inte Eternal Tears of Sorrow eller Ensiferum? Det är två band som skiljer sig från varandra men klarar av genren galant. Det samma säger jag om Eternal Oath, de borde vara större än de är.
Med band som Ghost Brigade och InFlames så är det svårt att inte fylla ut listan med "bästa musiken i världen kommer från Finland och Sverige". Det är otroligt att så små länder som de är kan pumpa ut så mycket som låter som brölloppsklockor i öronen.
Jag gör processen kort och säger att Naildown och Norther är två band som man bör ha hört om man gillar InFlames. Båda är lättlyssnade och underskattade.
För att nu komma till det jag absolut gillar mest inom döds. Progressivt som satan, hårt som titan och musikaliskt som en hök under en störtdykning, Opeth(Del1 Del2 [de gör ickeyoutubeanpassade låtar]). Med sina jazzinfluenser så sopar de banan med all konkurrens. De kan sin sak och Mikael Åkerfeldts röst är ett av de bästa jag hört. Skulle jag välja två band att lyssna på resten av mitt liv så är valet redan gjort, Opeth och Swallow The Sun. Det tidigare med sina de tvära kasten i både musik och sång, det andra för det perfekta samspelet med doom och döds.

Var vore det bättre att sluta denna lista än här? "Man ska alltid sluta på topp" heter det.

Swallow the Sun, 'fragile'

I remember her
dark flowing hair
eyes like deep blue waters
and her skin so fair
I remember her
how she used to sing
melodies so full of sorrow
dreams in the making

she was so fragile
/: lying on my arms, not breathing
I can still hear the echo of her voice
and now as I hear them coming
I take her to our last dance :/

lying on my arms, not breathing
I can still hear the echo of her voice

I remember her
delicate beauty
her eyes so wise and knowing
when she looked at me

she was so fragile
/::/ - the red haze fading
my vision regaining
and on my arms I see
her lifeless body

realizing what I've done
anguish grips my heart
I close her eyes for the last time
and she'll sing no more

she was so fragile
/::/ x2

Ta till exempel hoppen mellan första skivan 'Eden Fire'(2005) och Only Inhuman. Gapet mellan skivorna är enorm, mycket har med tillskottet i sång mellan skivorna, men musiken är fortfarande markant olik. Maiden har kört 'galopprock' så länge jag kan minnas, även med vokalistbyten, men det har fungerat för dem. Sonic Syndicate tar in en extra vokalist och utvecklar musiken, det har de, jag antar (efter 4 lyssnade låtar), misslyckats med till nya skivan, 'Love and other Disasters'. Skivan låter antagligen tråkigt, platt och livlöst. Det låter antagligen som att man lyssnar på Only Inhuman igen. Visst, jag gillar den skivan, men det gör jag ju i och för sig på grund av gapet mellan den och Eden Fire.
Dessutom så låter det som att förra skivan är mer musikalisk än den nya. Den nya låter däremot lite tyngre/hårdare.

Man kan ju alltid hoppas att jag har fel, men jag tror inte att jag har det. Det kommer bli ännu en succé för bandet, utan tvekan. Däremot så behöver de göra något nytt till kommande, om det blir en sådan. Jag vet, jag dömer dem innan jag har hört hela skivan. Men om fyra (varav ett bonusspår) av tolv spår (varav två bonusspår) låter likt de tidigare så tror jag att jag har dömt rätt.
Jag kommer garanterat lyssna igenom resterande låtar för att kunna göra en grundlig analys. Den analysen får ni som en uppdatering senare i dag.

Jack of Diamonds

Update: Nu är jag verkligen irriterad. Hur i helvete klarar man av att välja de tre sämsta låtarna på en skiva när man promotar ett album på MySpace? Hur lyckas man ta de två sämsta låtarna på skivan och göra video av dessa för att promota ett album? Hur i helvete tänker man egentligen när man gör de valen?
Om man räknar bort spåren 'encaged', 'jack of diamonds' och 'my escape' på skivan (bonusspår inte inräknade) så är det faktiskt något man kan lyssna på mer än gärna. Jag har inte varit med om sämre promoting när det gäller Nuclear Blast. Någonstans gick det fel, det kan man inte skylla mig för.

Això serà una ceba:

I això deu ser julivert:

I això, un enciamet:

The leaves are starting to change colors and there's a chill in the air. What's one thing to look forward to with the turn of the seasons? Another set of awesome Yale University Art Gallery covers by some of the most creative and interesting designers and graphic artists around the world. This Fall, international design super-center Hort lent their tremendous talents to creating a unique still life that mirrors and subverts traditional Autumnal displays. It's an excellent addition to the Art Gallery Calendar Cover series!

Dopo aver acquistato alcune decine di piantine dall' spacciatore mi sono ricordato di avere ancora alcuni semi di rapette vigorosissime che mi erano stati regalati lo scorso anno.

Ho preso un intero vassoio di vaschette (6 da 6 vasetti ognuna) da viavaio e ho riempito le vaschette per metà con stallatico ben maturo e polverizzato e per metà con terriccio generico.

In ogni vasetto ho messo pochi semini, da 2 a 5 credo, e ho ricoperto il tutto con alcuni millimetri (<5mm) di una miscela al 50% di terriccio  e 50% di stallatico.

Ho annaffiato mattina  e sera per tre giorni senza vedere neanche una fogliolina.

Questa mattina, dopo una santa pioggerellina notturna, in tutti i 36 vasetti hanno fatto capolino le foglioline dei germogli del broccoletto.

Adesso non devo fare altro che proteggere le piantine dal troppo sole (e si qui a Roma Nord è ancora abbastanza caldo durante il giorno), dal freddo che potrebeb venire e dalla siccità.

In 2 settimane dovrebebro essere pronte per il trapianto nell'orto #4.

Inshallah.

Amb l'Arnau tenim dos horts: un a Olot (que deixarem a final d'any) i un a Ripoll (a casa). El d'Olot ha estat un èxit de collita, en canvi el de Ripoll només hem collit tomàquets. 'Només' és un dir, perquè arreu les tomaqueres han "mort" a causa del míldiu, una malaltia provocada per la humitat (massa aigua, massa pluja). En canvi les nostres tomaqueres han estat verdes, plenes de tomàquets i fins i tot alguna canya l'hem reforçada perquè el pes de la collita la tombava!

Però ahir, vam anar a collir les tomaques madures... tomaques moltes, madures també, una bona pila que sortien, però també vàrem veure les fulles i la tija tacada. Finalment el míldiu ha decidit que les nostres tomaqueres de Ripoll no se'n poden salvar!

när man ändå hedrar så måste det absolut bästa de gjort finnas med

mata ne
/aku

Tillbaka till glammen; de tindrande ögonen, de busiga frisyrerna och det fräsha utseendet. Det finns ett band som jag haft äran att få lyssna på ett antal gånger på Bryggeriet Rock'n Roll bar i Motala. Det är fräsh hård glamrock från Stockholm. Jag skriver inte om några andra än Gemini Five. De är "aktuella" (sen Maj i år) med den nya skivan 'sex drugs anarchy '. Skivan, som man kan provlyssna på i deras MySpace-sida (se tidigare länk) låter hårdare än deras tidigare alster Babylon Rockets(2003) och Black:Anthem(2005), fortfarande glam med med mer metalattityd. Om man ska jämföra med ett annat svenskt band så måste det bli Hardcore Superstars eller Backyard Babies, men det är att dra ner Gemini Five till en lägre nivå.
De åldras med stil, de växer med varje skiva de gör, de mognar upp för att försöka ta en plats bland sveriges "rockelit". Det är riktigt kul att följa det de gör och jag kan inget annat än att hoppas på att de lyckas bli namnet på allas läppar.

mata ne
/aku

J-rock:
Vi börjar lite lugnt, lite enkelt med Alice Nine, de spelar helt enkelt rock med japanska texter och de är från Japan. Jag tror att ni nu förstår vad J-rock är för något. Simpel rock från japan. Detsamma med An café, lite barnslig rock, men va fan, ibland kan det behövas det också.
Men det finns ju det som är något som verkligen kan få japanska hollywoodskräckisar att springa och gömma sig från Bambi, det är originalversionerna till dessa skräckisar. Men även D'espairsRay, det är här vi börjar prata riktig visuell musik. Lika så är Dir en Grey som får alla tidigare att springa till mamma för lite tröst.
The GazettE är ett band som, jag faktiskt har svårt att beskriva stilen, men skulle jag välja så skulle stilen på deras visual-kei ligga någonstans mellan Alice Nine och D'espairs ray, vilket säger en del hur svårt det kan vara ibland.
Lite Dead Kennedys känsla är vad jag får av Kagerou. Det är verkligen musik som får en männsika att bli helt störd av allt de gör. Mjukt, men konstigt.
Det är som sagt inte så många band jag lyssnar på, och det sista jag ger er är X Japan som har en form av visual-kei som påminner om klassisk power metal. Men det är ändå balladerna som gjort dem kända.

X Japan med låten 'crucify my love '

/: crucify my love - if my love is blind
crucify my love - if it sets me free
never know never trust that love should see a color
crucify my love - if it should be the way :/

swing the heartache feel it inside out
when the wind cries I'll say goodbye
tried to learn tried to find to reach out for eternity
where's the answer is this forever

like a river flowing to the sea
you'll be miles away and I will know
I know I can deal with the pain
no reason to cry

/::/

'til the loneliness shadows the sky
I'll be sailing down and I will know
I know I can clear clouds away
is it a crime to love

swing the heartache feel it inside out
when the wind cries I'll say goodbye
tried to learn tried to find to reach out for eternity
where's the answer is this forever
if my love is blind
crucify my love - if it sets me free
never know never trust that love should see a color
crucify my love - if it should be the way

Update: det måste tilläggas att det inte spelas så mycket av dtta hemma på grund av att jag inte införskaffat så många skivor med dessa band inte än. De ligger där på en lista, men det finns annat som prioriteras högre.

mata ne
/aku

Jag har under en tid nu letat och letat efter nya musik erfarenheter, det vill säga: Nya band att lyssna på. Det går väl si och så med den uppgiften. Oftast så koncentrerar jag mig på veckans bokstav (som nu är två veckor försenad) i alfabetet. Men Nu, när jag faktiskt har lyssnat på alla band som börjar på T så är det dags att göra något slött. Jag bestämde mig för att bege mig ut på jakt. Skjuta en älg, bli jagad av björnar, bli åtskrattad av kråkor och klappa ett par vargar. Det sista ska ni ta ordagrant.

Nå, hur ska jag få ihop ståpäls, lurvigt och klappa vargar? Ptja, det är ungefär lika komplicerat som att hitta svaret till: "Vad får man om man korsar en elefant med en känguru?" Jag vet, den är gammal, det är anledningen till varför jag frågade. Men för att komma tillbaka till ämnet musik.
En sidonotering, som antagligen syns i alla mina texter: Det katatoniskt schizofrena skrivsättet jag har, jag vet inte var det kommer ifrån. Att jag på ett magiskt sätt kan hoppa från ett ämne till ett annat, men som på bästa Joe Labero maner ändå hänger ihop, är en hel ovetenskap som jag inte kommer fördjupa mig i. Det är på något vis en högre makt som styr mig, eller de där två personerna i mitt huvud som bestämmer vad mina två händers tio fingrar ska trycka på för tangenter.

På något vis så känns det tråkigt att aldrig få presentera Wolf (myspace), bandet som ger mig dagens ståpäls. Klassisk Heavymetal. Band som Judas Priest, W.A.S.P och tidiga Iron Maiden finns som en ständig påminnelse när man lyssnar på det de spelar. Vad kan jag säga mer? Jo, Om man nu ska hålla på med metal eller hårdrock så kan man i alla fall välja ett bättre namn än det som man kallar världens fjolligaste och fulaste hundras. För, visst är vargar brutalare än pudlar? (retorisk fråga)

Wolf 'I will kill again '

Så har jag varit en av de som tyckt att den gamla Blue Öyster Cult dängan '(don't fear) the reaper ' inte får göras cover på. HIM gör den bra, men inte tillräckligt bra för att kunna kallas en _utmärkt_ cover. Men jag har visst lärt mig att det finns undantag till allt man säger. Så, gör man den gamla klassiska dängan lika bra som de fruktade vilddjuren från urskogarna som livnär sig på... umm... katter... så får man göra en cover på den låten. Det är riktigt intressant att höra hur en bra "rock"-låt blir en nästan perfekt heavy-fucking-headbanging-until-your-hair-falls-off-and-you-get-brain-damages-that-turns-you-into-a-vegetable-metal-låt.

All heder åt grabbarna i Wolf.

'(don't fear) the reaper '

mata ne
/aku

Títol: L'hort urbà. Manual de cultiu ecològic als balcons i terrats

Autor: Josep M. Vallès

Barcelona: Serbal, 2007

ISBN: 978-84-7628-506-0

Power:
Det första bandet jag listar upp dök upp framför mina ögon för inte alls så länge sen. Rättare bestämt när jag letade band på A. Då tyckte jag att de saknade något, men nu, efter ett par månader, tycker jag att det faktiskt inte är så dåligt som jag lät det vara då. Finnarna i Altaria är det första bandet jag ger er inom bra power.
Angra, ni har antagligen sett det namnet någon annanstans tidigare, är ett brasilianskt progressivt power band som man bör känna till om man gillar genren. De är på stadig uppgång i världen och har på de två senaste fullängdare hittat det som de, enligt mig, saknat tidigare. Det är en otrolig beat på musiken.
Tyskland då? Det var väl där som man kan säga att det började. Blind Guardian är nästa favorit. De blev i mina öron bra efter skivan 'Imaginations from the other side '(1995). Men de tidigare är värt all tid i världen att lyssna in sig på.
Det roliga med power är att det finns en myriad av band som man inte har hört tidigare som verkligen kan sin sak, utan att bli tråkiga. Dreamtale är nog ett sådant band, och det är här som Finland visar sin storhet inom genren. Det finns för många band för att kunna hålla koll på alla, och de festa av banden håller hög standard i både musikalitet och produktion.
I Sverige produceras det inte dålig musik heller, nu tar jag ett steg över till det mer progressiva hållet. Evergrey ligger i och för sig på gränsen till power, men det är fortfarande progressivt. Dessa två genrer går näst intill hand i hand så jag anser det vara okej för mig att nämna detta band, bara för att de är värda en plats här. Annars är Falconer är ett bra exempel på svensk power. Med lite vikingakänsla i musiken är det ett av de mer unika inom denna genre.
Epica är ett holländskt band som är ihopplockat av Mark Jensen, tidigare medlem i After Forever (när de fortfarande producerade bra musik [2000-2002]). Det är väldigt symfoniskt och i många låtar väldigt progressivt. Det kan till och med vara så att sångerskan i Epica, Simone Simons, har den bästa rösten av alla sångerskor. [they kick ass live!]
Från staterna, för det finns bra musik där också, kommer Iced Earth som blandar progressivt med power med speed. Det är intressant att lyssna på, för de är riktigt duktiga musiker som visar var skåpet ska stå för resterande band från det landet, så som Kamelot. De gör visserligen bra musik, men det når inte riktigt upp till Iced Earth.
Här måste jag utfärda en varning: Det är endast de tre första fullängdare jag gillar med Nightwish, så det är de enda skivorna ni ska tänka på. För det var under den tiden som Tuomas hade musiken kvar i hjärtat, det var då Tarjas röst var något man älskade. Efter albumet Wishmaster så grävde sig bandet ner i dyn, inte vart det bättre med nya tillskottet vad-hon-nu-än-heter.
Några som däremot håller sig hyfsat bra på ett stabilt sätt är Nocturnal Rites. Det är otroligt kul att lyssna på ett band som har hittat en balans, hittat det de vill göra och att de gör det bra. Men kungarna i Sverige, enligt mig, det är Sabaton. De sticker verkligen ut bland alla band. Sången är inte riktigt klassiskt power och musiken har en marcherande takt som passar ihop med texterna om olika slag och krig. De tänjer lite på gränserna, men det är endast underbart att höra.
Sonata Arctica har varit med länge och de har länge varit mina favoriter inom genren, hand i hand med legenderna i Stratovarius. Båda av dessa band gör ren power, eller gjorde rättare sagt. Sonata Arctica flyttar sig mer och mer åt det progressiva hållet för varje skiva de gör och Stratovarius finns inte längre. Däremot så har Timo Tolkki (ledaren i Stratovarius) ett nytt powerband, Revolution Renaissance (debutskivan med bandet är föresten den skivan som skulle släppas med Stratovarius innan de splittrades), och Timo Kotipelto (sångaren) har ett eget soloprojekt.
Jag avslutar med holländska Within Temptation. Jo, jag vet, det är inte riktigt power, men det var symfoniskt så det räckte och bidde över. På senare tid har de däremot sjunkit lite i listan. Samma sak har hänt med dem som med Nightwish, Sången har blivit sämre och musiken har inte lika mycket själ. De två första skivorna med bandet är riktigt bra däremot.

Just ja! Det är ju inte så många ballader jag slänger in en här i slutet.

Sonata Arctica, tallulah

mata ne
/aku

När det är mörkt hemma, mitt i natten helst, eller med alla gardiner fördragna och persienner nersänkta gillar jag något som får mitt hjärta att pumpa mängder av blod. Inte på grund av hårdheten i musiken, men tyngden, det där som många känner när de ser på en riktigt bra psykisk skräckfilm. Något som gör att man känner fingrar krypa upp för ryggen, något som får en att rysa på grund av att det är lite läskigt och att man inte vet, fast man är hemma i tryggheten, vad det är som kan krypa upp från under soffan, vad det är för skugga vid det där hörnet bakom bokhyllan. När det är natt så gillar jag riktig Doom. Den där musiken som är så melodiskt skräckinjagande att man inte vet vart man ska ta vägen. Musiken påminner väldigt mycket om en riktigt bra skräcfilm då man helst av allt vill gömma sig under täcket och vänta ut det läskiga, men ändå så vågar man inte riktigt, för när man väl gömt sig under täcket så vågar man inte komma fram på grund av att man inte vet om, OM, det står någon framför en med en kökskniv eller isyxa.

Doom: Det började med Black Sabbath året 1970, då de med debutealbumet 'Black Sabbath ' skrämde livet ur halva jordens befolkning med sina okulta texter och mörka musik. Det är där som man för första gången fick höra hur man med nedstämda instrument kunde få ut ett mardrömslikt ljud. Texterna är inte så viktiga, det är musiken det handlar om, det är där man koncentrerar sin energi på. Black Sabbath är det band där all doom bottnar i. Vilket band du än hittar och börjar göra lite research om har på något vis hittat inspiration från Black Sabbath. Bara kyrkoklockorna i början av första låten får det att rysa i hela kroppen.
Nu är det ju inte bara Black Sabbath som gjort doom. Så jag ska ge er lite fler exempel på skräckinjagande musik.
Från Åbo i Finland kommer det underbart melodiska och mörka doom bandet Callisto. De har hittils släppt två fullängdare och är ett perfekt sällskap när man behöver lite rysningar, när man behöver lite av den där extra kryddan för stearinupplysta nätter.
Electric Wizard, ett "stoner doom" band från Britannium, närmare bestämt Dorset gör ett bra jobb när de blandar stoner rock och doom. Med det där skrämmande inslaget med det där gryniga och orena soundet.
Ett annat finskt(finsk-/tysk-/amerikanskt) band jag gillar heter My Shameful. De har ett mycket långdraget sound där det är viktigt att allt de spelar hör en lite längre tid för att få in det där extra elementet för väntans skull. Sången låter mer som dikter, det låter som att sångaren tvingar ur sig orden.
Från amerikat, Chicago, Illinois, kommer det instrumentala doom bandet Pelican. Det som utmärker sig detta bandet är att de inte har sång till sin musik, därav "instrumentala". Den som säger att musik inte är musik om det inte har sång har fel. Jag säger att de låtar som har sång bör ha bra texter, texter som flyter med musiken som en helhet. Pelican är underbart när man inte vill lyssna på sång utan bara njuta av riktigt bra doom.
Bandet med kanske det roligaste namnet av alla de jag listar är nog det finska Reverend Bizarre. Bara på grund av det ska man ha hört minst en låt. Jag gillar grabbarna av någon anledning. Det är lite som att lyssna på ren Black Sabbath inspirerad doom.
Shape of Despair är ett finskt doom band som jag älskar på grund av en låt, inte för att det är den enda som är bra, utan det är en låt som ger mig känslan av att jag flyter på rygg mitt ute i havet. Ett hav fyllt av hajar som inte riktigt vågar sig på att ta sig en nypa för att de inte riktigt vet om det är ätbart. Men det ger mig ju inte några garantier, man vet ju aldrig om det är en som blir riktigt hungrig och bestämmer sig för att jag faktiskt ser rätt så god ut.

Shape of Despair, quiet these paintings are

why did you leave these colours so they'll fade
but soon they will be as one for the moment
I will stare into this dim, silent sea
silent sea
and we'll suffer the kiss bright

on the fields vails emotion live still never they'll return
as they are laid to rest into this one lonely life
in which depths is growing
growing
as they are laid to rest into this one lonely life
with depths is growing painfully into life to die

mata ne
/aku

En el marc del curs Planta't a l'hort dediquem les darreres sessions a resoldre dubtes però també a visitar explotacions hortícoles ecològiques. El dissabte passat vam ser a can Rovira de Batet de la Serra (la Garrotxa). Allà ens van mostrar com aconsegueixen quatre dies a la setmana dur els seus productes als mercats d'Olot (dues vegades), Camprodon i Sant Pau de Segúries.

Diverses coses em van impressionar. Per una banda el sistema de recollida i reg amb aigües pluvials. Els propietaris de can Rovira 'es van cansar de gastar mig milió de peles cada mig any' i van decidir aprofitar fins a la darrera gota d'aigua. Una bona pensada, sens dubte. La segona la quantitat de tomàquets -de moltes varietats- que maduraven als hivernacles. Sobretot en comparació amb els problemes de milium que hem patit als horts d'Olot (al de Ripoll no tant, però encara esperem que madurin). Tot plegat ha suposat que tot just ahir arrepleguéssim la primera tomata (no podrida) de la temporada. I finalment, destacaria la importància que donaven als cicles llunars. Això provoca que al mercat li diguin 'Pagès lluner, no posa res al graner' i ella respongui 'Pagès que no ho és, no hi posa res'. Segurament la influència dels cicles llunars té explicacions racionals, ara bé, la història de la ceba per predir quins mesos seran plujosos jo no m'ho empasso. Digueu-me descregut.

Més fotos de la visita a can Rovira aquí.

... i aixó, de què va?

A...

Alfàbrega  /  Aloe Vera  /  Bitxos  /  Bolets  /  Caqui  /  Carbassa  /  Cejolida  /  Cigronera  / Compostador  /  Enciams  /  Espígol  /  Faves  / Figuera  /  Floretes  /  Herba bona  /  Hort  / Julivert  /  Llimoner  /  Maduixera  /  Margarides  /  Maria  /  Marialluïsa  /  Menta  /  Mongeta  /  Nyàmeres  /  Nephentes  /  Nesprer  /  Orenga  /  Pastanaga  /  Patatera  /  Pebrot  /  Raves  /  Romaní  /  Roser  /  Rúcula  /  Tomàquet

...Z

Agricultura Biodinàmica

  2008:07:07 19:19 - Estiu

  2008:07:29 06:36 - Estiu

  2008:07:31 22:57 - Estiu

Iron Maiden ska njutas till. Vi ses igen, hoppas jag. Men inte idag, kanske i morgon.
Det finns en låt jag hoppas spelas, och kommer jag ihåg "setlisten" rätt så blir det en 'hejdundrans' bra, och klassisk, konsert.

Nu är det dags för mig att fortsätta göra mig i ordning, så jag hinner bli den snyggaste och stiligaste av alla de ovårdade och svettiga hårdrockarna. Ska man göra något som kanske blir det sista man gör så kan man lika gärna göra det med stil.

Jag ger er det jag vill höra i dag/kväll/natt.

mata ne
/aku

L'Hort Escola es presenta en societat!

L'Hort Escola som un col·lectiu de persones amb una sensibilitat social i ecològica, i amb la voluntat de contribuir, des de l'entorn més immediat, per construir una societat més justa i sostenible. Des d'aquesta perspectiva pretenem treballar en horts en l'àmbit urbà a partir dels principis de l'agricultura ecològica. Alhora, pretenem donar un contingut educatiu a la nostra tasca, i és per això que pensem que l'àmbit d'un centre educatiu (escola o institut) és ideal per tal de transmetre tots els valors que ens mouen. Hem començat la nostra experiència amb un petit hort a l'IES Montserrat de Barcelona (C/ Copèrnic, 84), i volem explicar-vos-ho tot plegat. Us convidem a la presentació del projecte, aquest proper dijous, 17 de juliol del 2008, a les 20h, a la Casa Sagnier (C/ Brusi, 51-61), acte que aprofitarem per tractar altres temes relacionats amb l'agricultura ecològica i l'economia social. Us hi esperem!

- Presentació de L'Hort Escola
- Presentació del llibre 'Supermercados, no gracias' (a càrrec d'Esther Vivas)
- L'experiència de la cooperativa Germinal
- Projecció del documental 'Llavors per una altra economia' (Xarxa d'Economia Solidària)

Dijous, 17 de juliol del 2008, a les 20h

Casa Sagnier
C/ Brusi, 51-61
(FGC Pl. Molina i Sant Gervasi - Metro Lesseps)

Trobareu informació més detallada del projecte al seu bloc, i per suposat, en aquesta presentació de dijous.

  2008:03:19 08:25 - Hivern

  2008:05:01 09:24 - Primavera

  2008:07:13 12:34 - Estiu

  2008:07:13 14:30 - Estiu

  2008:05:01 09:27 - Hivern

  2008:07:10 07:00 - Estiu

  2008:07:25 07:27- Estiu

  2008:07:07 19:13- Estiu

  2008:07:26 19:21- Estiu

  2008:07:29 06:38- Estiu

Tomàquet pera  Origen Itàlia  (Link Esporus)

  2008:07:07 19:14- Estiu

  2008:07:25 07:27- Estiu

Tomàquet de l'Empordà  (Origen l'Escala, Girona)

  2008:07:07 19:15- Estiu

  2008:07:29 06:40- Estiu