Jag känner mig bara ledsen, nere och som en stor påse med bajs.

Dagen gick bra, istället för pizza åt jag sushi och istället för choklad på eftermiddagen åt jag en nektarin. Det var efter det kruxet kom. Grillmiddag med goda tillbehör (som jag förövrigt själv lagade). Jag hade gärna tagit en extra portion just bara för att det var så gott, jag hade lätt tagit ett par glas rött vin, just för att det är så gott. Men jag avstod. SEN kom det absolut jobbigaste. Själva "myset". På med TV, fram med chips, lördagsgodis, goglass, choklad och dricka.

Det kändes så jäkla helskottas jobbigt. FAST det är självvalt så blev jag ledsen och grinig och visste inte riktigt hur jag skulle bete mig. Så jag gick ut i köket och tog hand om disken efter brakmiddagen. Fortfarande med känslorna i krig. Är det verkligen värt det här för att bli hård? För att skaffa sig en riktigt definierad kropp? Och ja, det är verkligen värt det. Jag har en vision, jag har ett mål och jag har en stark vilja. Jag talade om för familjen hur jag mådde, hur jobbigt jag tyckte det var, hur självvalt det var. Och jag fick pepping, pepping som hade räckt ett helt år. Och det kändes bra. Jag fixade en liten skål med jordgubbar och nektariner och lite nötter och drack pepsi max till. Men som sagt, det var jobbigt, men jag höll ut och det med visionen i sikte.

Ich werd in nächster Zeit nen großen Bogen um Alkohol machen, dass bin einfach nicht ich gewesen und das will ich auch nicht sein. Fühl mich heut komplett aus dem Tag gerissen und muss erstmal innerlich wieder auf die Beine kommen.

Ich tu mich schwer mit neuen Menschen und begehe doch immer die gleichen Fehler, als würde ich nichts lernen, ich muss heut Nacht bis um 5 arbeiten und bin jetzt schon im Stimmungstief und nicht mal die Tatsache, dass es nur noch eine Woche ist, scheint daran was zu ändern. Ich hab so nen Kloß im Hals, der auch schon gestern Nacht da war und egal wie sehr ich schlucke er hält sich hartnäckig. Ein schlechter Tag der zu lang dauern wird. :(

Mit einer nachgemachten Idee und einem Lichtbild, das er aus einem “Brot für die Welt”-Prospekt stahl, gelang es dem scheinredlichen “Johannes Kaplan” einigermaßen bekannt zu werden; insbesondere sein Forum war lange Zeit gut besucht. Doch man kam dem kleinen Dieb auf die Schliche und er verkrümelte sich in das Mauseloch zurück, aus dem er gekommen war. Dennoch der Titel “Idiotenkönig” kann ihm nicht mehr aberkannt werden, da hat der Depp Recht.

Jag är varken asocial eller enormt utåtriktad av mig och det har jag heller aldrig varit. Jag är inte rädd för folk, och jag är inte rädd för mig själv. Jag är i somliga stunder rädd över att  jag kommer bli rädd för mig själv, men längre än så löper det inte. Jag trivs med det, och jag antar att det är för att jag trivs med mig själv. Det händer dock att jag hamnar i vissa perioder där jag inte tål människor, och jag befinner mig för tillfället i en sådan. De brukar komma under loven, och jag antar att det är någon slags automatisk avkopplingsfunktion.

När jag hamnar i sådana här perioder så vill jag inte heller göra någonting. Det hör till. Jag lägger av med precis allt som har någon vikt överhuvudtaget och ägnar mig endast åt att inte förstå och inte tolerera. Det enda jag kan förmå mig själv att göra, förutom att stirra in i en vägg och tänka är att läsa böcker. Jag glömmer av att duscha, jag tvättar inte mina kläder, och jag byter dem definitivt inte. Jag städar inte, och jag diskar inte. Jag mest tänker, och läser böcker. Och luktar skit.

Jag vill inte träffa människor. Och skulle i stort sett kunna göra allt för att låta bli, i teorin. I praktiken så orkar jag inte och det brukar mest bli någon slags ignorans. Jag orkar inte säga nej, något jag knappt orkar på mina vanliga Svensson-dagar. Ibland ljuger jag också, bara så att ni vet. För det är lättare. Det finns en film som heter Den gröna milen, där fångvaktarna drar en lögn angående en av de intagnas husdjur och vän och att denna lilla mus kommer komma till Mouseville och leva lycklig. En essentiell lögn för den dödsdömde. Och att kalla en lögn för essentiell i det ögonblicket inser jag också felet med.

Jag lever i någon slags tro att det är sådana lögner jag drar. Lögner för andras skull. Det är inte alls det däremot, och jag är endast självisk.

Det finns dock en del jag står ut att träffa, och som jag nästintill vill träffa. Jag brukar inte benämna dem som människor i så fall.

Jag brukar kalla dem vänner.

Sen måste jag köpa en ny telefon. Har tröttnat på den jag har nu. Folk hör inte vad jag säger och jag hör inte vad dom säger. Blir lite jobbiga samtal då liksom ...Billigt skit. Tyvärr så har ju apple fått för sig att lansera en ny iPhone så jag får nog styra upp ett par veckors jobb i alla fall =P

Nu ska jag åka o kolla om nån rolig tenta har blivit rättad. Antagligen åker jag på ett U eller en komplettering om saker ska fortsätta på det här sättet =P

Se trata de la adaptación de una serie televisiva poco conocida por estos lares, pero que con su ambientación gótica y desenfadada mezclaba a vampiros, hombres lobo y otras criaturas sobrenaturales, vamos algo así como Van Helsing pero con muchísima más gracia que el bodrio protagonizado por Lobezno-Hugh jackman

Con esa camiseta y ese gorro, solamente le faltan unas cuchillas en las manos para rebanarle el cuello (Seguro que si Michael Bay lo lee no lo pilla...)

Did you see it -- the MTV Movie awards?  Besides the stupid arses who supposedly pretended to smoke weed on stage, the show was excellent with Johnny Depp, Coldplay and Adam Sandler topping the night for me!

I've never laughed so much at someone being kicked in the balls as I did at the Jack Black, Robert Downey Jr. skit! 

And, Mike Myers made a great host!  Loved it!

Bee Movie is damn funny. Of course that is the judgement of a big Jerry Seinfeld fan. There is some charming animation and plenty of slap stick etc, but it enjoyment really does rest on whether or not you are amused by the man himself. I do. If, on the other hand, you find his humour to be monotonous then you might not take so kindly to this film.

The Film of the Week is definitely Lindsay Anderson's O' Lucky Man! Malcolm McDowell reprises the role of Mick Travis (If...) in this epic comedy about a coffee salesman that is certainly not to everyone's taste. Personally, I think it is laugh out loud funny, Alan Price's soundtrack is great and its the best work that Arthur Lowe (Dad's Army) has ever done. Part social commentary, part existential comedy O' Lucky Man! is a truly adventurous bit of cinema that deserves re-discovery and is finally viewable in its complete form.

The Deal is a low key drama about the relationship between Tony Blair and Gordon Brown from the same team that made The Queen. Like the later film, The Deal, convinces largely through the portrayal of those involved, Michael Sheen utterly convinces as Blair (as he did in The Queen) and David Morrisey is fantastic in the role of Gordon Brown. This is an interesting film that is well worth checking out and fans will be pleased to know that there is a third instalment on the way focusing on the relationship between Blair and George Bush.

Finally, two bits of TV for you. Based on the Evelyn Waugh trilogy, Sword of Honour is a grand bit of drama starring Daniel Craig. Some might not like it's unashamed celebration of 'doing the right thing' and keeping a stiff upper lip but the story is utterly captivating and the performances and general production are solid.

Michael Crichton's The Andromeda Strain was brilliantly filmed by Robert Wise in 1971 and now there is a new TV miniseries. This could be great but the words 'loosely based' are being bandied about so it could be a big disappointment.

Idag blev det en sån dag. Jag kom till "honom" och resultatet blev att jag bara gått ner ett halvt kilo. Jag som kämpat och kämpat, cyklat och promenixat och slitit med träningen. Ett halvt ynka kilo. Vad är det att komma med liksom? Ingenting. När vi slog ut min nedgång så snittar jag ungefär ett halvt kilo i veckan och det är enligt hans plan. Men för mig duger det inte. Jag blir bara trött på mig själv, besviken och känner inte att jag räcker till.

När jag gnällde av mig lite till syrran och maken släppte jag det. Nu är det bara på det igen. Hårdare och intensivare och med mer kontroll. Handlingsplan är fixad. Here I come. Nu är det bara att köra tills nästa tillfälle. 12 dagar dit. Och jag tänker fixa det. Just för att jag är en jäkligt jobbig person med självdisciplin och mycket jävlaranamma.

Over and Out