Jag hade redan i förväg bestämt mig för att köpa en whisky och det blev en favorit; the Macallan 18 y.o.

Detta är en elegant, storstilad single malt som lagrats på sherry fat i minst 18 år. Smaken är mild, lite söt och välkomnande, i eftersmaken finns det mängder av fina toner; bland annat lite ekfat, sötma från sherryn, vanilj, kryddor, torkad frukt och vinteräpplen. Detta är en whisky med ett stort djup, en stor smak och en fantastisk balans. Rekommenderas helhjärtat!

Att det skulle bli vin hade jag också bestämt mig för, ursprungligen hade jag tänkt mig ett rött och ett vitt men det blev till slut två röda; en flaska Castello di Brolio 2004 och en flaska Costamiòle Barbera d'Asti 2001.

Barberan fick bli det första offret, det blev dock endast ett glas igår, resten blir i kväll till lite torkat renkött.

Färgen rödblå och doften lite milt pockande med inslag av blåbär, björnbär, ekfat, viol, vanilj och en aning anis.

Smaken är en aning sträv, inledningsvis lite inslag av yoghurt, blåbär, plommon och ekfat. Vinet känns fortfarande ungt och har mycket tanniner och höga syror men tillsammans med maten blir det lite mjukare och friskare. I eftersmaken kommer en kryddig lite eldig ton fram. Den som väntar på något gott väntar sällan för länge, efter ett par timmars luftning framträder en fin sötma och ton av mörka bär och en lite ton av animalier som balanserar upp vinet och ger det såväl ett större djup och bättre rondör. Så efter tre-fyra timmars luftning kan jag rekommendera det här vinet som efter en dryg timmas luftning var lite av en besvikelse. Jag tror dock att vinet vinner på lagring ytterligare några år. Ett par flaskor till kommer sannolikt att införskaffas och förtäras 2010-2012.

Barolon har jag druckit tidigare vid några tillfällen, senast på vinordic då jag drack en 2005:a med behag, och alltid uppskattat men den får hålla sig några dagar innan öppning.

Magnus Reuterdahl

Fleisch von Hals, Schulter oder Keule (Schwarte vom Metzger einschneiden lassen)
Knochen
Hühnerbrühe/Fond
Zwiebeln, Karotten, Sellerie, Petersilienwurzel
Lorbeerblatt, Pfefferkörner, Kümmel
Knofi, Ingwer, Majoran, etc.
Rotwein
Crème Fraîche
Petersilie
Evt. Champignons

Das Bratenstück mit Salz und Pfeffer einreiben. Wenn der Braten eine Schwarte hat, so kommt diese in der gefetteten Reine anfänglich nach unten. Backofen auf 225 Grad vorheizen, dann Braten, Knochen und ein bisschen Gemüse hinein. Wenn die Unterseite eine schöne Farbe bekommen hat, wird der Braten umgedreht. Ebenfalls warten, bis die Schwarte angebraten ist. Dann Brühe angießen, Lorbeer, Pfeffer, Kümmel hinzu und Temperatur auf 175 Grad reduzieren. Ein Braten ohne Schwarte muss nicht gedreht werden. In der letzen halben Stunde kommen Knofi, Ingwer und Majoran hinzu. Die Bratenzeit variiert je nach Fleischdicke. Unter einem Kilo sind es circa anderthalb Stunden, dickeres Fleisch länger. Die Kerntemperatur bei Schwein sollte bei circa 65 Grad liegen (mit Kernthermometer gemessen). Bei einem Braten mit Schwarte schaltet man am Schluss für ein paar Minuten den Grill ein, damit die Kruste schön knusprig wird. Vorsicht, verbrennt leicht.

Braten auf einen Teller, zudecken. Den Bratensatz durch ein Sieb in einen Topf gießen. Die Sauce etwas reduzieren und mit Wein, Crème Fraîche, Petersilie und weiteren Gewürzen abschmecken. Nach Geschmack gedünstete Champignons hinein. Den fertigen Braten aufschneiden, mit etwas Sauce begießen und servieren.

Nun zu den Knödeln:

10 trockene Semmeln
3/8 l Milch
3-4 Eier
1 kleine Zwiebel
Salz, Pfeffer, Petersilie

ergibt acht mittelgroße Knödel

Alte Semmeln nehmen, sonst frische Semmel einen Tag auf der Heizung trocknen lassen. Petersilie und Zwiebel hacken und etwas andünsten. Semmeln in dünne Scheiben schneiden und in einen Topf häufeln. Milch erhitzen (nicht kochen) und über die Semmelscheiben gießen. Topf verschließen und dreißig Minuten ziehen lassen. Nach der Hälfte der Zeit, einmal umschichten. Dann mit allen weitern Zutaten verkneten. Mit feuchten Händen Knödel formen, wenn der Teig zu weich ist mit Semmelbröseln strecken.

Wasser erhitzen, bis Blasen aufsteigen, aber es darf nicht sprudeln. Sonst zerfallen die Knödel. Knödel fünfzehn bis zwanzig Minuten ziehen lassen.

Als passender Wein erwies sich ein Barbera d'Asti "San Nicolao" 2006 von Terra da Vino, Fruchtig und hell zum Schwein, aber dennoch stark und tanninig gegen das Fett. Rubinrot, glänzend, relativ hell; Aroma zurückhaltend, Kirsch, Holz, Vanille, Pfeffer, Alkohol, mineralisch, Wachs; Auftakt kirschig, leicht feurig und etwas süß. Der Körper ist rund, der Abgang lang und etwas bitter. In den Tiefen liegt eine verschlossene Geschmacksschicht, die derzeit vom Alkohol überlagert wird. Nach einiger Zeit im Glas wird die Kirsche noch deutlicher. Gestört hat mich der Kunstkorken.

Een gezellige villa met veranda in Aartselaar wacht op ons. Er is zelfs een miniparking. Ideaal. En omdat Nieuwjaar nog pas voorbij is, blijven veel mensen thuis. Het onthaal is wat verwarrend. Het is rustig, weinig personeel aanwezig en de eerste persoon die we tegenkomen is bestek aan het opruimen. Beetje raar, maar soit.

We krijgen een gezellig tafeltje aan het raam. De keuze is snel gemaakt: beiden kiezen we voor het menu (€ 48), coupeke cava (€ 6,50) als aperitief en een rode Barbera d'Asti 2003 (€ 30) bij het eten.

We moeten wat lang wachten op onze cava, maar in vergelijking komt het voorgerecht en de wijn erg - te - snel. De gemarineerde sintjakobsschelpjes met rode bieten en ganzenlevermousse smaken erg lekker.

Vervolgens krijgen we een baluchon van fazant, met savooipuree. De fazant is wat taai, maar de champignonvulling maakt wel wat goed. De plat de résistance, een 'zacht wild hert', is lekker saignant. Daarbij krijgen we een romig erwtenpuree.

Het bestaat uit drie chocoladefantasiën: mousse met Baileys, chocolade-ijs met vanillezout en een moelleux met warme chocoladesaus. Erg geslaagd.

Over het eten klagen we niet, al hadden we net ietsje beter gehoopt. Jawel, het is moeilijk doen, maar een vijfsterren beoordeling schept verwachtingen. Lag het aan het gejaagd ritme? Mogelijk. We misten 'iets'.

De Cocotte krijgt een 7,5 i.p.v. een 8,5 of 9 op 10.

De Cocotte
Kleistraat 175
2630 Aartselaar
tel. : 03 887 56 85
fax : 03 887 22 56
info@decocotte.be
www.decocotte.be

Giacomo Bologna får mycket credit för att ha lyft barbera från mjukt vardagssörpel till ett vin Piemonte satsar på. Allt bättre lägen som nebbiolo tidigare haft monopol på har ägnats barbera, samtidigt som vinmakare satsat på andra tekniker för att göra seriösa och större viner av den. Välrenommerade producenter skyltar gärna numera med sin bästa barbera - och tar betalt för den. Uccellone i årgång 2004 som kom till SB i mellansläppet kostar numera nästan 500 bagare och börjar bli ett tveksamt köp, till min stora sorg.

Men för mig är varma 2000 Bricco dell'Uccellone när den är som bäst. Enormt kryddig och tät doft, med stall, läder, lakrits och lösningsmedel bland alla körsbär, härligt degenererad frukt, ett lyxigt förfall, som när jordgubbarna är som allra godast just innan de blir oätliga. Elegansbefriat, men inte på det syltiga viset. Fin syra och kropp i munnen, med lång och generös eftersmak. En skamlös scandal beauty. Vi sniffar, ler och sniffar och glömmer nästan bort rådjuret.

*

Uppvärmningen med 1998 Dr Pauly-Bergweiler Erdener Treppchen Auslese är lite av en axelryckning. Som så ofta är priset tilltalande, och för oss som gillar rieslingbensin finns det gott om den varan, men de nödvändiga syrorna som ska vara en frisk överraskning i den söta äppeljuicen saknas och det blir mest jolmigt. En flaska kvar och vi hoppas på flaskvariation.

Update: Det var visst fler som kombinerade rådjur, risotto och Piemontes finest i helgen. Spooky.

//anders

La Spinetta i lilla Castagnole Lanze i Barbaresco var vårt mest underbara och frustrerande besök under minisemestern i Piemonte i juni. Ensamma på gården fick vi två timmars ren kvalitetstid med vinmakaren Stefano Mazzetta och en allt längre rad flaskor från en av regionens mest spännande producenter. Att inte längre kunna stuva ned 25 dyrgripar i handbagaget, le ljuvt mot flygvärdinnan och låtsas att väskan innehåller en bok och en tandborste innebär prövningar av bibliska proportioner när man ska välja ut åtta flaskor. Från La Spinetta, Braida och Sandrone. Suck.

Vi blev rätt golvade av den vilda, upphetsande doften från Bionzobarberan. Men 2004 Barbaresco Valeirano är ett av de godaste viner jag någonsin smakat på. Följaktligen fick Bionzo stryka på foten i Castagnole, men jag lade vantarna på två stycken i december i fjol när några lådor kom in på Regeringsgatan. Nu ska vännerna byta Abrahamsberg mot Afrika och det känns som ett bra tillfälle att sätta skruven i en noshörning.

Det finns en lång rad skäl att tycka om min lillebror. Jaktlicens och givmildhet är två av dem. Vi dyker ned i frysen och hittar två vildänder, plockade och färdiga med filéerna kvar på skroven, och en påse av fjolårets svarta trumpetsvamp. Rosaröda skivor av fågeln får sällskap av svampsås med portvin och körsbärsmarmelad i, och ett grovt mos på mandelpotatis, persiljerot och skockor med getost och rosmarin. Vildand är ett lustigt djur, med en vild inälvssmak som ligger närmare älg än anka. Memo till lillebror: Bara en stackars fågel kvar i frysen.

Bionzon exploderar i näsan. Det är lustigt: Husstilen är så tydlig att man nästan börjar skratta, men inte är det lättare att beskriva den för det. Få producenter jag har mött har så tydliga signaturer, och det känns som om det sitter mycket i fatbehandlingen. Frukten är intensiv och påträngande med övernaturligt tydlig svart vinbärssylt. Parfymerade drag av körsbärslikör och hallon finns där också, med toner av bittermandel och mandelmassa och en exotisk, förförande kryddmarknad med nejlikor och annat.

I munnen består superfrukten, och om vinbärsdoften luddade till ursprunget lite skingras dimmorna när man knappt hittar några tanniner alls. Syran håller det mesta på plats. Oväntat nog, får man säga: Bionzon använder alla cylindrar den hittar och lånar några extra av grannen, och det funkar. Definitivt för mycket för somliga, framför allt likörfrukten kan nog upplevas som lite klistrig. Vi älskar det, trots min gamla dragning till traditionella producenter i B&B.

Gränsen mellan kitsch och vågad design är hårfin och lindansen kräver skicklighet på Rivettis nivå. Jag kommer att tänka på Ridgevinerna där Paul Draper lockar fram parfymerade fruktskyar utan att tappa elegansen, även med en syltburksdruva som zinfandel. Snart ska vi ta Bionzos systervin Gallina, som tar det lite lugnare i svängarna.

*

PS. Först nyss såg jag draghjälpen från Finare Vinare i det uppdaterade inlägget om Lundgrens Lager. Tack kära ni.

Update: Läs vad F&V tyckte om Bionzo här. Nu när jag skrivit av mig mina egna intryck kunde jag ta en titt. Liknande analys, olika utfall, ungefär.

//anders