• TÍTULO ORIGINAL: La fierecilla domada
• GÉNERO: Teatro
• AUTOR: William Shakespeare
• DIRECTOR: Mariano de Paco Serrano
• COMPAÑÍA: Mariano de Paco - Tecnifront - Pérez y Goldsteing
• FICHA TÉCNICA: Versión: Diana de Paco
  Diseño de iluminación: Toño M. Camacho
  Espacio escénico: David Deloaysa
  Coreografía: Tino Roig
  Diseño de sonido: Mario Goldstein
  Vestuario: Elisa Sanz
  Diseño gráfico: Emerio
  Prensa: Dyp Comunicación
  Ayudante de dirección: Jara Martínez Valderas
  Dirección técnica y equipamiento: TecniFront
  Producción ejecutiva y distribución: Clara Pérez
• REPARTO:Alexandra Jiménez, José Manuel Seda, Mario Martín, Carla Hidalgo, Pedro G. de las Heras, Francesc Galcerán, Bruno Ciordía, David Alarcón, Óscar Oliver

• MOMENTOS:El primer encuentro de Petrucho y Catalina; la discusión sobre la luna y el sol
• LO MEJOR: Todo en general.
• LO PEOR: No haber podido conseguir localidades en el patio de butacas.
• PUNTUACIÓN: 9/10

Dentro del festival de artes escénicas Clásicos en Alcalá y en un marco incomparable como es el Corral de Comedias, tuvo lugar la representación de este clásico del autor inglés.
La historia es por todos conocida, se abre con un prólogo donde unos señores, para burlarse de un borracho, le hacen creer que es un rico señor y le invitan a que presencie una obra "La fierecilla domada", en la que un señor tiene dos hijas, Catalina, la mayor, de la que los hombres huyen a causa de su carácter, y Blanca, la menor, que es cortejada por varios pretendientes. Su padre decide que la menor no podrá casarse hasta que no lo haga la mayor, para desesperación de los caballeros que pretenden a Blanca, ya que consideran imposible que esto suceda. Pero aparece Petrucho, que decide hacer frente a la "fiera" y domarla.
Sorprende ver a actores que normalmente se mueven en el mundo televisivo, cambiar sus registros y trasladarse al universo shakesperiano. Entre ellos, sus protagonistas, Alexandra Jiménez (África en "Los Serrano") que borda el papel de "fierecilla", y José Manuel Seda, al que conocemos de la serie "Yo soy Bea" (aunque para los telespectadores de Canal Sur ya era conocido desde hace bastante más tiempo, por un par de series que interpretaba en dicha cadena) y que hace doblete, interpretando a Christopher Sly, el borracho del prólogo, y a Petrucho, el valiente desposado. También Mario Martín, que aparecía en "Un paso adelante" y Carla Hidalgo.

En fin, el simple hecho de ir al teatro ya se disfruta, pero mucho más cuando puede verse un clásico tan bien interpretado.

Solo una duda, todavía no entiendo porqué en el intermedio y al final de la obra, sonó el "Have a nice day" de Bon Jovi ¿?

Gran Turismo 4 (2005)

Drive about 700 cars (from AC Cars, Acura, Alfa Romeo, Alpine, Amuse Power House, ASL, Aston Martin, Audi, Autobianchi, Bentley, Blitz, BMW, Buick, Cadillac, Callaway, Caterham, Chaparral Chevrolet, Chrysler, Citroën, Cizeta Automobili, Daihatsu, DMC Dodge, Dome, Eagle, Fiat, Ford, Ford Australia, FPV, Gillet Automobiles, Ginetta, HKS, Holden, Hommell, Honda, HPA Motorsports, Hyundai, Infiniti, Isuzu, Jaguar, Jay Leno, Jensen Healey suisse, Lancia, Land Rover, Lexus, Lister, Lotus, Marcos, Mazda, Mercedes-Benz, Mercury, MG Mine's, Mini, Mitsubishi Motors, Mugen Nike, Nismo, Nissan, Opel, Opera Performance, Pagani Automobili Modena, Panoz, Pescarolo Sport, Peugeot, Plymouth, Polyphony Digital, Pontiac, Proto Motors, RE Amemiya, Renault, RUF, Saleen, Seat, Shelby, Spoon Sports, Spyker, Subaru, Suzuki, Tommy kaira, Tom's, Toyota, TRD Racing Development, Trial Tuning Spirit, Triumph, TVR, Vauxhall, Volkswagen, Volvo) personally or manage a B-spec driver across over 40 tracks (Circuit de la Sarthe I, Fuji Speedway, Infineon Raceway, Laguna Seca Raceway, Nurburgring Nordschleife, Suzuka Circuit, Twin Ring Motegi, Tsukuba Circuit, Cathedral Rocks Trail, Chamonix, Grand Canyon, Ice Arena, Swiss Alps, Tahiti Maze, Apricot Hill Raceway, Autumn Ring, Deep Forest Raceway, El Capitan, Grand Valley East Section, Grand Valley Speedway, High-speed Ring, Midfield Raceway, Trial Mountain Circuit, Citta di Aria, Clubman Stage Route 5, Costa di Amalfi, Côte d'Azur, George V Paris, Hong Kong, New York, Opera Paris, Seattle Circuit, Seoul Central, Tokyo Route 246, Special Stage Route 5, Test Course, Las Vegas Drag Strip, Driving Park, Test Course, Gymkhana, Motorland, Beginner Course; many with multiple configurations and reverse direction), earning money for race wins to spend on new cars and upgrades.

9/10

Graphically astonishing ultimate driving simulator. Sadly, the computer AI continues to be breathtakingly awful making this a long way short of the ultimate racing simulator. The cars looks entirely wonderful and the tracks look just as good with the new El Capitan and Citta di Aria circuit particularly breathtaking. The superbly communicative presentation of each car's handling is, amazingly, notably better than on Gran Turismo 3 and the boys at Polyphony Digital also offer us two major new features in the shape of Photo Mode (which became an almost standard mode on, oddly, Xbox 360 driving games) and B-spec where you issue orders to an AI driver. So, despite deficient opponent AI, let me reiterate, simply driving in this game is better than racing in most other games. Yes, "the drive of your life" if not the race.

Classified 3+ by PEGI. The game is only suitable for persons who have reached the age of 3 or over.

Made me jump a few times I can tell you.

The Eye

Author: Aaron

In response to John McCain’s campaign claiming that Barack Obama had a “9/10” mindset, Barack Obama tried out his best impression of acting like political propagandist Michael Moore.  Obama said, “These are the same guys who helped to engineer the distraction of the war in Iraq” and followed with “This is the same kind of fear-mongering that got us into Iraq.” Hmmm Senator Obama, that sounds a lot like this outlandish comment made by Michael Moore, “The motivation for war is simple. The U.S. government started the war with Iraq in order to make it easy for U.S. corporations to do business in other countries. They intend to use cheap labor in those countries, which will make Americans rich.”

It’s no coincidence that Michael Moore and Barack Obama sound the same.  In fact, if someone were reading anonymous quotes from Obama and Moore, they would be easily confused as to who said what.

The notion that Barack Obama is some g-d like politician that is bi-partisan and looks out for all Americans is ridiculous.  Barack Obama couldn’t care less about most Americans.  Obama cares about people like Michael Moore and the extreme liberal left.  The fact that Obama is now trying to claim that the Bush Administration engineered this war to benefit themselves is something you would hear on Air America, or read about on answer.org.

If Obama becomes President, all hell will break loose.  Even if he shuts up and at least stops saying things that are filled with conspiracy theories, he still believes in them.  We need to stop him before it is too late. Who knows, the next thing that might come out of his mouth will probably be that 9/11 was an inside job, so terrorism really isn’t an issue.

G-d Help Us.

And am I glad I did.

SPOILER ALERT!

Anything to do with time travel and the workings of science with a secretive Government plan is enough to get me excited. As a time travel geek to the max, this film made me excited, happy, and on the edge of my seat (errr couch). Denzel was great. I really love his way of acting, even though it seems as if all his characters are "cops" or the "good guy". It just works for him. Fuck. If I could act like Denzel, I would be doing the same thing. I cared about him, I felt pain when he died (but happy when I realized it was only "original time-line Denzel") and happy when the beautiful Claire believes and lives. Ahhh. And also - I love a great insane bad guy. Makes you hate him THAT much more. Knowing who he is and what you hate about him is something I've missed lately. In recent movies this whole idea of the guy "being bad" has been the twist, or has made you second guess why you hate him... because he was beat as a child, etc, etc. I love being able to just hate these bad guys. Makes me happy when the "good" guys when. Classic.

Another thing is I know some people don't understand the whole process of time travel. And to be honest there are many theories as to how it would work. If you can wrap your mind around time being able to bend and flex time, then this is a great actual theory. Einstein actually thought time travel was possible - and I know many other scientists think this too. I just hope, in all actuality, that some lame cop like Denzel actually doesn't do this. What if the time doesn't just "change" itself, and just spontaneously kills everyone involved, or like other scientists have theorized, what if the earth just ceases to exist entirely? *brain overload* But it is nice to see the version of where it's not "what happened all along, and that it's always been in the cards that you would go back in time" but that time can be altered and reacts accordingly without ever knowing that time would be altered.

Some quotes that got me laughing:
"We need more cowbell!"
... and the oh-so-classic tag line that I actually loved
"What if you had to tell someone the most important thing in the world, but you knew they'd never believe you?"
"I'd try."

END SPOILER

From what I remember (and read) a lot of people didn't think this movie was worth the hype. Obviously I like my opinion better. If you enjoy anything to do with government controlling secret plans and wonderfully worked plot lines - I suggest seeing this film.

My Rating: 9/10

Need for Speed 9 Need for Speed: Most Wanted (2005)

After losing your beautiful BMW street racing car, you have the help of full babe Mia and some dude called Rog to get back at the cheating toe-rag who won it, most wanted street racer Razor, by defeating fourteen other street racers (who share the inability to write their own name) on the police black list.

9/10

Spongy acceleration … Tremendous fun despite strong technical shortcomings in frame rate, somehow the handling isn't adversely affected and the game is responsive and eminently controllable throughout. The killer feature is the presence of police during any event at any time. Brilliantly, and most unusually, you can finish the game with the car you started (slightly upgraded, of course, I had a Fiat Punto I grew very fond of).

This Need for Speed videogame contains sexual swear words in songs and mild violence.

Classified PG by BBFC. Parental Guidance.

• TÍTULO ORIGINAL: [REC]
• GÉNERO: Terror
• NACIONALIDAD: España
• DIRECTOR: Jaume Balagueró & Paco Plaza
• GUIÓN: Jaume Balagueró, Paco Plaza & Luiso Berdejo
• REPARTO:Manuela Velasco, Ferran Terraza, Jorge Serrano, Pablo Rosso, David Vert, Vicente Gil, Martha Carbonell, Carlos Vicente, María Teresa Ortega, Manuel Bronchud y Claudia Font
• PREMIOS:Goya actriz revelación, goya mejor montaje, sitges mejor director y sitges mejor actriz

• MOMENTOS: "Pablo, grábalo todo. Por tu puta madre.", "El plano de ella delante de la cámara con la vieja en el suelo", "El primer plano con la antorcha cuando la buscan para ponerle la inyección", "La frase de la madre sobre las anginas con el portal de fondo."
• LO MEJOR: Terror y realidad en estado puro.
• LO PEOR: Tarda un poco en arrancar y puede llegar a marear.
• PUNTUACIÓN: 9/10

Acabo de ver la película. Hace años que no tenía la necesidad de apartar la vista de la pantalla durante tanto rato por pánico. Los últimos 20 minutos deseaba que se acabase por lo mal que lo estaba pasando, a la vez que quería que durase por lo maravillosa que es.
No soy amante del cine español. No creía que se hiciese cine de terror de calidad aquí. No creía que se hiciese cine de terror de calidad actualmente. Me equivocaba. Desde El sexto sentido, con el que tuve más de un resalto, no había visto nada semejante. Y esta la supera con creces. Desde el minuto 15 (le cuesta un poco arrancar) tienes todos los músculos del cuerpo en tensión hasta que suena la música del final.

Es realmente buena. Mucha gente habla de "La bruja de Blair" porque tiene un corte similar, sobre todo por la técnica de cámara en mano, pero ni punto de comparación. Si bien la anterior me gustó mucho por su realidad, dios santo, esta es terriblemente real. Hay escenas que hacen que te entren temblores fríos. Juro que el corazón lo he tenido a más de 100 por lo menos 40 minutos de película, y normalmente rondo las 50 pulsaciones.
ADVERTENCIA: Si te marea la camara en mano quizás no debas ver la película.
La dirección es genial, el sonido buenísimo y el montaje, no se puede decir nada, sólo que hay que verla.

Manuela Velasco es tremendamente real. Creo que tuvo que que sufrir más de un ataque de nervios en el rodaje, porque es totalmente creíble. Normal que le diesen el Goya. Hace que realmente parezca un programa. El resto no está mal, pero tienen algún detalle un pelín más forzado. La madre tiene un par de momentos muy buenos. Las entrevistas son excelentes.

No quiero desvelar nada, así que diré que, aunque la idea es similar a otras, está mucho mejor tratada y mucho más original. No hay mayor terror que el que te asusta cuando estás prevenido porque sabes que te va a asustar.

Como acabo de verla tengo que contenerme un poco, así que le voy a quitar medio punto que puede provenir de la adrenalina. Si proviene de la adrenalina es que es muy buena; se lo devuelvo.

Voy a estar un varios días con miedo al llegar al portal de mi casa. ]]> http://jessicaannbooth.wordpress.com/?p=6 Thu, 12 Jun 2008 20:58:32 +0000 jessicaannbooth http://jessicaannbooth.wordpress.com/?p=6 As a child, I don't remember watching this movie. Back in the early 90's, I know older Disney releases were scarce - even more so if you didn't purchase the VHS when available. I saw the movie at many of my girlfriends' houses. It wasn't until 2005 when it was re-released on DVD for the two-disc special edition, that I really learned to love this movie. This also was right before I left to go work at Disney World through an internship - so my excitement for this classic movie was more than usual. The classic story (of course changed to model the Disney image) is, in my opinion, an all-time Disney classic. You believe in Cinderella, you feel her pain while living with her step-sisters, and most of all - you fall in love with her voice. Ilene Woods is wonderful and anyone with the chance to view the special features should watch the section about her and the process that Walt had with her.

This movie, is more than a movie for the Disney Company. This movie was either going to save the company or probably end it. Thankfully, it revived the spirit and youthfulness in America. My grandma told me about how her Grandma took her to see this movie, and how they both loved it instantly. It's funny how one story can transfer to so many generations. That is the Disney trademark, though. Finding common themes that everyone can relate to, or feel compassion for.

Of course, the movie has the classic side-kicks. It might feel jarring to point out that I feel as if Cinderella, while a kind soul, can seem egocentric at times. Not enough to distract you, but to be honest I think it's from the 40's/50's woman's respectable upbringing that the writers grew up around. I enjoyed the vibe though.

Back to the sidekicks: I've heard both sides to my feelings on this matter. I loathe Gus Gus. I can't stand plainly loyal characters for comedy reasons. I know some people who think Gus Gus makes the movie. False.

Despite what seems to be an overabundance of negative comments from me, I love this movie. It it Disney. If you look close enough, you can see all the damn pixie dust trying to escape from the edges of your television. I love the concept of having true love and constant positivity about finding it.

One of my favorite things I heard on the special edition disc was something that Walt had commented about outlud. He said something along the lines of when the fairy godmother changes Cinderella into her gown - that it was the most beautiful image in cinematic history. I can't watch that scene without getting chills now.

My Rating: 9/10

Qi - The B Series

Metal Gear Solid 2®: Sons of Liberty™ (2001)

Solid Snake, on a UN anti-Metal Gear mission, infiltrates a tanker suspected to carrying a new Metal Gear developed by the Marines, an amphibious Metal Gear codenamed Ray. While Snake is just there to photograph it for publication on the internet, a heavily-armed troop of Russian soldiers storm the tanker and Snake finds himself up to his ears in sneaking, action and Metal Gear once more.

9/10

Even with all the, shall we say, difficult-to-master controls and worst-moment-possible camera changes, this is still, undoubtedly, a very great game. A marvellously convoluted plot is delivered via maniacal monologues and effortlessly cool cut-scenes with a cast of characters you, critically, invest in immediately. Lots of insane details (for example, your own name on the dog tags in the end cut-scene) and interesting and challenging battles that you master bit by bit, Metal Gear Solid 2 is frustrating like no other game but also delivers story, presentation and gaming rewards like no other.

This videogame contains mild swear words and extremely gory violence, gory and unpleasant scenes.

Classified 15 by BBFC. Suitable only for persons of 15 years and over.

Game completed on normal (after some considerable frustration with the Solidus battle).

Play Time: 17:05:43.

Save: 35 times

Continue: 103 times

Alert Mode: 104 times

Persons: 109 killed (I swear I usually used the M9!)

Rations: 120 used

Danger UXB: The Complete Series Special Edition

Metropolis Street Racer (2000)

1 / 2 player offline. 8 player offline multiplayer.

"It's not about how fast you drive, it's about how you drive fast."

Earn kudos by driving skilfully and unlock dozens of cars to race on over 250 circuits created from the actual streets of London, Tokyo and San Francisco.

9/10

As ambitious a video game project as ever undertaken, the fact that this game works as a game and not just as a technical accomplishment is remarkable. This is one of the Dreamcast's most impressive titles with convincing pinpoint handling, astonishing sound, astounding graphics, jaw-dropping breadth and incredible longevity. The absence of a replay function, racing gaming's worst ever rear view camera and the legendary super-rock hardness of it all do count against Metropolis Street Racer but only slightly.

9/10

Andre Agassi naine Steffi Graf on seda teed kiitnud ning sama teen mina. Põhimõtteliselt maitseb sama moodi nagu maitses Bad Weather Herbal Mix, ainult, et pisut mahedam, pisut vähem vürtsist järelmaitset ja lõhn meenutab rohkem Vietnami salvi (= hea omadus).

]]> http://lovefip.wordpress.com/?p=68 Sun, 11 May 2008 17:00:04 +0000 lovefip http://lovefip.wordpress.com/?p=68 We found this really good article on the web whilst having a look around for FIP bits and bobs. We tried to contact the author but his 2 email addresses bounced our message back so we've had to re-publish it without his permission. The original can be found here.

This station is sorely missed - it brought a fresh musical perspective to our city. -- Susan Bentley, Compton Avenue, Brighton

I am a pensioner living on my own and FIP was one of my few comforts. -- Jacquetta Benjamin, from St Michael's Place, Brighton

I've been listening to FIP for around ten years now - it's one of the perks of living here. -- Bill Randall, Brighton and Hove city councillor

I know a couple who bought their house because it had good FIP reception. That was their actual reason for buying it. -- Dave Mounfield, Vive La FIP

FIP FM, France Inter Paris, is a radio station broadcasting in Paris.

For the last decade or so, FIP FM has had something of a cult following in Brighton. The signal is heard loud and clear, though this had more to do with the signal being rebroadcast in Brighton by pirate transmitters, than freak weather conditions allowing the signal to bounce over from France.

The popularity of FIP is due to its lack of advertising, minimal DJ chat and its eclectic mix of music. None of your usual formulaic Top 20 moronic pop crap. It would not be unusual to have Dvorak followed by dance followed by trance.

Early 2007, the airways over Brighton suddenly went silent following a raid on the pirate transmitters by Ofcom, the industry regulator. [see Au revoir to French radio in Sussex and Brighton Fip radio bloke pulled off air]

This has led to widespread public outcry. The sensible outcome would be for Ofcom to licence a FIP relay for Brighton.

The station is still available on the Internet and via satellite feed, on Astra 19.2 E.

FIP spread by word of mouth. One reason for it being shut down may have been an article in the Brighton Argus listing the frequencies it broadcast on, which may have drawn it to the attention of Ofcom. [see City tunes in to Gallic station]

 
That the FIP relay got shut down may also have had something to do with the fact that a self-publicist and attention seeker going by the name of Iain Smith (it may not be his real name) may have snitched to Ofcom, which if nothing else got him featured in Wankers Corner in Brighton's radical monthly newssheet Rough Music (July 2007).

 
In a first for RM, this month we're giving the crown to...er, we're not sure who really. Basically this month's wanker is whichever killjoy is responsible for shutting down Brighton's only decent radio station. No, we don't mean Radio 4a (never a byword for quality, just check out that Rough Music show at 1pm on the 2nd Sunday of the month and you'll appreciate what we mean), although they've had transmitters busted / nicked lately too - but those Gallic tune-sters at FIP. Since one enthusiast community hero from Hanover began relaying the signal of the French-based station around town, Brightonians have enjoyed a decade of eclectic vibes, without the crass ads and inane egos of UK presenters.

 
Whilst it was on air and before it was shut down by Ofcom, the signal in Brighton was rebroadcast on 91.0 MHz and 98.5 MHz. This was the same frequencies as in France, and may have explained lack of action by the regulator. It was only available in Brighton, and the fact that it was the same frequencies as in France, may have been put down to some local anomaly and freak atmospheric conditions.

Vive la FIP, who meet regularly in Brighton and have visited the Paris studios of FIP, have vowed to get FIP back on the air.

Dave Mounfield, who runs the successful Vive La FIP tribute nights, told The Argus he hoped that the station will be back on the air in Brighton soon and has announced the intention start up a fighting fund to make it happen. [see FIP fund launched to get station on air and Fip radio to make a comeback]

 
After seven years of continuous broadcasting purely for the listening pleasure of the Brighton people, for no financial gain, the powers that be have leant on the mysterious folk who make FIP happen in this groovy city.

 
It has made Brighton that bit less of a groovy place to be - for the time being.

We at Vive La FIP are appalled at this bit of cultural vandalism and judging by the response from the public so are all good, honest Brightonians.

Such was popularity of FIP, that it is rumoured, maybe an urban myth, that people moved house to guarantee reception of FIP.

Jean-Luc Leray, who is responsible for programme content at FIP, says the success of FIP is simple:
The concept is simple and it is the same today as back then.
Music is all - there is not just one kind.

We have seven programmers whose job it is to research and choose the best mixes of music. They are like musicians themselves the way they blend the tracks together.

This is human radio, with real emotions.

FIP FM (France Inter Paris) was launched in 1972 by Radio France, the French equivalent of the BBC

Det hela börjar med att man får skapa sin karaktär efter eget tycke genom att ändra en mängd inställningar, även kön. Jag får då ställa mig själv följande fråga: vill jag titta på en herr- eller en damrumpa i kanske femton timmar? Du som läsare tror säkert på alternativ ett, men Venus är ju faktiskt större än Mars. Figure it out.

Jane Shephard, sexig och bitchig av sin natur, gör alltså entré, men sedan går det åt fanders. Mass Effect är nämligen segt. Tempot är lågt, dialogerna är långdragna, striderna är tråkiga och jag lyckas alltid få en missil i nyllet. Så skulle jag nog ha beskrivit Mass Effect om någon hade frågat mig om min åsikt de första sex, sju timmarna med spelet. Jag skulle nog också vid närmare eftertanke ha klagat ordentligt på alla buggar. Men spelet växte något enormt för mig - från en ful ankunge till en vacker svan.

Det är meningen att jag ska rädda galaxen, typ. Den vanliga sci-fi-plotten, ni vet. Måttligt intressant till en början, men man märker rätt snart att BioWare har mer att ge. Handlingen utvecklas till en komplicerad och välskriven historia som berättas med sådan inlevelse av de redigt duktiga röstskådespelarna att jag faller pladask. Hela världen som BioWare bygger upp känns trovärdig och jag börjar känna för de många karaktärerna i spelet, och behandlar dem därefter - vissa får sig en avhyvling och vissa får ett honungslent bemötande...

Just det! I Mass Effect är det spelaren som bestämmer, och i dialoger kan man alltid välja hur man vill uttrycka sig. Man kan också öppna upp fler dialogmöjligheter genom att uppgradera vissa av Shephards egenskaper och man är också tvungen att ta flera svåra beslut som jag antar påverkar spelets fortsättning. När man är ute på uppdrag får man också ta med sig två besättningsmedlemmar, och dessa kan du även ge order till, samt ändra deras egenskaper och vapen. Alltså; det finns näst intill oändligt med val och inställningar som man kan sitta och pilla med i evigheter. Själv har jag bara hunnit testa en bråkdel, men som sagt, jag har ju precis förlorat min rollspelsoskuld.

Inte nog med detta - Mass Effect är också grafiskt imponerande. Det använder sig av Epic Games spelmotor kallad Unreal Engine 3, och det är ju helt klart ett av de snyggare spelen jag spelat. Karaktärsmodellerna är underbara och miljöerna likaså. Att stå och blicka ut över en av de många varierande planeterna man reser till är - notera att det är sällan jag använder det här ordet - episkt.

Tyvärr har Mass Effect också en del tekniska brister. Det lider bland annat av en väldigt instabil skärmuppdatering, långa laddningstider och hinner heller inte med att ladda in alla texturer tillräckligt snabbt, så de första fem, tio sekunderna i varje nytt rum man besöker får man se lågupplösta texturer à la tidigt nittiotal. Sedan är det inte heller ett spel med någon frånvaro av buggar - jag har till exempel lagt märkte till att Shephard har svävarboots eller att hon kan dra in huvudet i dräkten som en sköldpadda.

Även om Mass Effect dras med väldigt många skavanker är det helheten som jag ska bedöma. Det kunde ha gjorts bättre, speciellt de sistnämnda tekniska aspekterna, för så ska inte ett spel från 2007 se ut. Likväl vet jag att det här är ett spel som jag kommit att älska med hela mitt hjärta, som jag ska spela om otaliga gånger och vars uppföljare jag ska köpa minuten det släpps. Så bra är det.

Betyg: 9/10

This is great news for those who cannot pass the network credit checks as they do not exist for Pay As You Go phones, its also good news for those who do not use their phone too much as there is no ongoing line rental charges to pay.

The Sony Ericsson W910i is about to take mobile phone music players to another level, just sit back, shake, and listen. The Sony Ericsson W910i not only encases previous Sony Ericsson software innovations such as Walkman® and TrackID, but now has SensMe, which allow you to select a song by the flick of your wrist, using Shake control.

As if the Sony Ericsson W910i doesn’t have enough already to occupy any mobile phone owner, the Sony Ericsson W910i is by no means finished yet. The mobile phone is condensed into an awesomely compact 12.5mm thick case, which also supports a huge 2.4-inch screen for viewing your whole music, and any images captured by the Sony Ericsson W910i’s 2-mega-pixel camera.

The Sony W910i handset is a combination of mobile phone, and music player elements, perfectly fused into what Sony Ericsson do best; a electronic unit where the mobile phone and music player are equally superb. The Sony Ericsson W910i already sounds like a modern tool for the modern world, and few handsets will be able to compete with the mobile phones extreme music capabilities.

.

Sony Ericsson W910i Gold Deals

.

Buch und Regie: Doris Dörrie
Kamera: Hanno Lentz. Schnitt: Inez Regnier. Musik: Claus Bantzer
Mit: Elmar Wepper (Rudi Angermeier), Hannelore Elsner (Trudi Angermeier), Aya Irizuki (Yu), Maximilian Brückner (Karl Angermeier), Nadja Uhl (Franzi), Birgit Minichmayr (Karolin Angermeier), Felix Eitner (Klaus Angermeier), Floriane Daniel (Emma Angermeier), Tadashi Endo (Butoh-Tänzer) u. a.
127 Minuten      (9 von 10 Punkten)

(Bildrechte: Majestic)

Synopsis: Trudi und Rudi Angermeier, beide Anfang 60, leben ihr kleinstadtbayerisches Leben in liebender, aber wenig abwechslungsreicher Harmonie. Als bei Rudi eine tödliche Krankheit diagnostiziert wird, kann seine Frau ihn zu einer spontanen Reise zu den Kindern nach Berlin überreden, was weder bei Rudi noch bei den Besuchten auf Begeisterung stößt. Ernüchtert fahren sie weiter an die Ostsee, wo Trudi unerwartet stirbt. Erst im Alleinsein erkennt Rudi, auf wie viel seine Frau um der glücklichen Ehe willen verzichtet hat und beschließt, ihr nachträglich den innigsten Wunsch zu erfüllen: Japan und den Berg Fuji sehen.

Kritik: Nach der Betrachtung von KIRSCHBLÜTEN drängt sich kurz der Gedanke auf, der Film sei eine deutsche Version von LOST IN TRANSLATION mit Vorgeschichte. Aber die Parallelen sind nur vordergründig: Doris Dörrie mag sich einiger unverkennbarer Elemente des hervorragenden Werks von Sofia Coppola bedient haben, letztlich aber wurde es ein neuer, qualitativ vielleicht noch einen Tick höherwertiger Film. In dem es um tiefe Gefühle, verdrängte Träume, stete Hoffnungen, das Alter und sehr häufig um den Tod geht. Ein Film, der im Zusammenspiel von Drehbuch, Regie und Ensemble das richtige Maß findet, die schwierigen Themen ergreifend auf die Leinwand zu bringen.

In der ersten Hälfte, die ausnahmslos in Deutschland spielt, trägt Hannelore Elsner als treu sorgende Ehefrau die Hauptlast der Handlung. In jeder Szene wird die Bürde deutlich, die sie durch das Wissen trägt, dass Rudi bald sterben muss und sie bislang außerstande war, es ihm zu sagen. Angesichts verrinnender Zeit versucht sie, ihn zum Ausbruch aus seiner Monotonie zu bewegen, für deren Bewahrung sie jahrzehntelang auf eigene Träume verzichtet hat. Dörrie verbindet hier in doppelt tragischer Weise einen Familienzwiespalt (die fehlende Kommunikation zwischen Eltern und erwachsenen Kindern) mit den Endzeitgedanken einer charakterstarken Frau.

Das unerwartet frühe Ausscheiden von Hannelore Elsner aus dem Film lenkt die Konzentration auf Elmar Wepper, der für die Rolle des Rudi Angermeier zu Recht mit dem Bayerischen und dem Deutschen Filmpreis ausgezeichnet wurde. Mit ihm wird das Publikum in noch tiefere Täler der Betrübnis und Inhaltsleere gerissen, angemessen zurückgenommen und subtil inszeniert mit Bildern der Sprachlosigkeit der trauernden Familie, der Einsamkeit in Rudis und Trudis Haus sowie der Zurücknahme der Hintergrundmusik. Und im Kino wird es noch totenstiller als zuvor schon.

Bis hierhin handelt es sich bei KIRSCHBLÜTEN im Grunde noch um ein Familienmelodram, in dem zwar nicht die emotionale, aber dennoch alltagspraktische Entfremdung zwischen Eltern und Kindern gezeigt wird. Anklage oder Ursachenforschung unterbleiben weitgehend, nüchtern wird konstatiert, dass in der heutigen Zeit Familie einen anderen sozialen Stellenwert als früher hat und ab einem bestimmten Zeitpunkt jede Generation für sich selbst sorgen muss. Diese Erfahrung trifft Rudi verheerend nach Trudis Tod, für seine nachfolgende Katharsis bedarf es allerdings des Ortwechsels und des Einzuges von beinahe märchenhaften Elementen.

Schnitt. Japan. Rudi steht verlassen im Flughafen Narita, er besucht den „Lieblingssohn“ Karl. Eine abrupte Zäsur zu Beginn der zweiten Hälfte, aber noch lange nicht der vom Publikum erhoffte Wendepunkt. Denn hier wie in den Episoden in Deutschland lässt sich Dörrie Zeit für die Entwicklung, hastet nicht von einem Eskalationspunkt zum nächsten, sondern widmet sich intensiv ihren Charakteren und der sie umfassenden Umgebung. In dieser Phase ist KIRSCHBLÜTEN eine Verwandtschaft zu LOST IN TRANSLATION nicht abzusprechen. Während der beinahe schon typischen Szenen des hektischen Tokios (Verkehr, Neonreklame, Nachtleben) wirkt Rudi (wie weiland Bill Murray als Bob Harris) anfänglich wie ein Fremdkörper, unfähig zu durchschauen, in was er hineingeraten ist. Allerdings vermeidet KIRSCHBLÜTEN gänzlich, Rudis Auftreten in komische Situationen zu kleiden, sondern das Schmunzeln beim Publikum über die Verwirrung ist eher unfreiwillig: Drehbuch und Hauptdarsteller lassen nie den Ursprung und die sich herauskristallisierende Mission aus den Augen, wegen derer sich Rudi in das ferne Tokio aufgemacht hat.

So ist sicher nicht von ungefähr gewählt, dass er seinen Sohn Karl just zu dem Zeitpunkt besucht, als in Tokio Kirschblüte herrscht und in den Parkanlagen Hanami (= [Kirsch-] Blüten sehen) gefeiert wird. Das nur ein paar Tage dauernde Schauspiel der Blüte (Sakura) ist gleichsam ein Symbol für das Leben: Voller Schönheit, aber kurz. Rudi trifft hier auf wundersame Weise seinen Engel, der ihm den Schlüssel zur Erlösung zeigt und der gesamte Film wird - wie das Land durch die abfallende Blüten - von einem zarten Schleier der Magie überzogen.

So wie Rudi selbst durch scheinbare Zufälligkeiten und eigene Entdeckungen sich im Moloch Tokio emanzipiert und zaghaft Schritte tut, so erkennt auch das Publikum dank behutsamer Inszenierung die versteckten Hinweise: Postkarten mit japanischen Motiven, Hokusais Bildband „100 Ansichten des Fuji“ (Fugaku Hyakkei, erstmals erschienen 1834), Trudis Daumenkino. Und zentral natürlich das Motiv des Ausdruckstanzes „Butoh“, das sich wie ein roter Faden durch die Geschichte zieht und eindrucksvoll durch Meister Tadashi Endo sowie die jungen Aya Irizuki als Yu dargebracht wird.

War LOST IN TRANSLATION nur eine Momentaufnahme und zeigte vor fremdländischer Kulisse das Zusammentreffen eines älteren Herrn und einer jungen Frau, gestaltet Doris Dörrie zu den Themen Verlust, Tod und Bewältigung einen Film mit Anfang und Ende, die sich auf poetische wie wundersame Weise einander die die Arme schließen. Bei aller Trauer, die in KIRSCHBLÜTEN in jeder Minute durchscheint, bleibt ein Gefühl der Erfüllung im Kopf des Publikums zurück, wenn es das Kino nach über zwei Stunden intensiver Emotionen verlässt.

Gran Turismo 3 Gran Turismo: The Real Driving Simulator 3: A-spec (2001)

1 or 2 players offline.

Starting with a small number of credits, purchase cars and upgrades till you've won every race and championship available.

9/10

While Gran Turismo 2: A-Spec may have been a more accurate, if mean, title, this game offers reference-quality graphics (not matched by any other PlayStation 2 game for about five years), an astonishing number of challenges and mildly improved (though still dull) A.I. but it takes significantly longer to get its addictive hooks into you. For me, the main reason for this is that there is no longer a racing modification available for ordinary cars and so you have little motivation to keep upgrading your car because it will just look the same even if it goes like stink.

Classified OK 3+ by ELSPA. Content OK 3+.

9/10

Sidrunheina lisandi tõttu maitseb väga Gurman's: Unemaale moodi, aga samas on ka täiesti erinev. Teel, eriti aga tassi lõpu poole, on tunda vürtsikat maitset, mis sarnaneb pipardatud kuuma toidu järelmaitsega, mis püsib keeleotsas veel kümmekond minutit. Samas ei ole see üldsegi halb, vaid meeldiv. Lõhn on väga nõrk, kui midagi, siis on tunda sidrunit. Tõmmise värv on samblaroheline. Proovisin ka jäätee versiooni Matest, tehes topeltkange tee ja lisades 2/3 jääkuubikuid, sidrunhapet ja suhkrut - ülihea janu kustutav karastusjook.

Mate on igivana jook Paraguaist (või Lõuna-Ameerikast üldisemalt), mida tehakse Yerba Mate puu lehtedest. Matet jõudis üldsuseni tänu Guarani hõimule, kes on seda teed juba ammustest aegadest alates kasutanud ravimina, religioossetel ja sotsiaalsetel eesmärkidel. Mate sisaldab pisut vähem koffeiini kui tavaline tass kohvi, seega on sobiv substituut vaevalistele ärkajatele.

Vad är klockan? Tio, fem, noll minuter kvar - släpp oss då! Du skulle ha släppt oss för fem minuter sedan. Åh, äntligen!

Jag kastar mig ut genom dörren, råkar knuffa ned en nätverkare i farten - äh, han kan gott ha det. Jag tar trappan upp till tredje våningen i tre steg och tretton sekunder flyger jag nedför trapporna som leder till utgången. Över Bergsgatan och ned till busshållplatsen snabbt som fan - tur att man har kondis i alla fall. Bussen är försenad, helvete! Hur som helst, den kommer när den kommer - av vid Dalaplan och så bort till Elgiganten som ligger några hundra meter bort. Jag plockar på mig ett ex, payar cash till tanten i kassan, får en enkrona i växel, tar en röd pölse hos Pölsemannen som har sin vagn utanför och börjar springa tillbaka. Och jag hinner tillbaka till digitaltekniken - och det gör jag med ett visst spel i ryggsäcken.

Det ovanstående är dock helt irrelevant och var du dum nog att läsa de tre styckena får du faktiskt skylla dig själv. Som rubriken antyder har jag spelat Halo 3 och jag ska nu delge er mina åsikter om årets kanske mest überhypade spel.

Så, jag axlar för första gången någonsin rollen som den Master Chief som enligt mina anonyma källor ska vara älskad av så många. Och själva spelet verkar vara klart godkänt till en början - ännu ett trevligt FPS (för den oinvigde: First Person Shooter) där man pepprar dummingar fulla med kulor. Men efter ett tags spelande kommer jag underfund med att Halo 3 nog är mer än bara ett FPS, det har en häftig och innehållsrik vapenarsenal, många roliga fordon att manövrera, samt väldigt varierande banor. Behöver jag säga så mycket mera?

Men att bara slakta fiender utan någon som helst anledning är inte alltid så kul. Det är därför många spel har en berättelse, som ofta förmedlas via cutscenes (eller mellansekvenser man ska översätta) som hoppar fram på TV:n lite då och då. Och tro det eller ej, Halo 3 har också en berättelse som även den förmedlas via mellansekvenser. (Vilket sammanträffande!) Tyvärr så lider jag av bestående men efter att ha sniffat havregrynsgröt i ett antal år, vilket gör att jag inte kan förstå och ta till mig en så pass komplex story som den i Halo 3. Eller så är det för att jag inte spelat de tidigare spelen. Nej, men har du gillat berättelsen i ettan och tvåan kan du nog vänta dig en värdig avslutning i Halo 3.

Ja, gott folk, då har vi kommit till det visuella i Halo 3. Och jag kan väl faktiskt påstå att jag kan göra en rättvis bedömning av grafiken då jag precis har inhandlat ny TV. Så med nytvättade och nyputsade glasögon och med min 360 ansluten till Samsungen kan jag konstatera att det ser mycket bra ut. Absolut inte det snyggaste som är ute på marknaden, men ett välförtjänt väl godkänt ger jag.

Spelets ljud imponerar kanske inte lika mycket, förutom spelets signaturmelodi eller vad man nu ska kalla det. Röstskådespeleriet tycker jag också är välgjort i de flesta avseendena - man måste ju bara älska alla kommentarer alla fiender ger ifrån sig.

Jag kan garantera er att detta spel kommer att bjuda på glädje ett långt tag framöver. Singelkampanjen är värd att spela igenom ett flertal gånger för att få alla Achievements. Det finns även ett onlineläge och detta är helt klockrent - snabba roliga dödsmatcher av olika slag med de flesta vapnen och fordonen från enspelarläget. Och det är just att spelet har multiplayer som gör att jag höjer mitt betyg ett snäpp.

Nu ska jag gå och skrämma lite Grunts! (De påminner mig för övrigt om nallebjörnarna i Star Wars.) Smell ya later!

9/10

När spelet når brevlådan får det inte ett särskilt varmt välkomnande - det läggs på en hylla för att samla damm i några månader tills det att ägaren, alltså jag, bestämmer sig för att försöka sig på den ädla konsten av kolossdräpande.

Varför denna lust att spela nu då, kan man fråga sig? Kan det vara på grund av det ständiga pissandet i det avlånga land vi kallar Sverige som jag stannar inne och väljer att spela Shadow of the Colossus? Nja, jag hade nog suttit inne ändå, som den ljusskygga varelse jag är, men nu var faktiskt situationen så att min källa av icke spelade spel börjat sina och jag kunde inte göra annat än att välja det enda som fanns kvar.

Så, nog med allt oviktigt pladdrande. Shadow of the Colossus är ett av de absolut bästa spelen du kan hitta till Playstation 2. Bedårande vackert, musik som inte är av denna värld, en berättelse som säkert tillfredsställer de flesta och - såklart - en jädra massa kolossbossar.

Hela spelet går, som ju säkert alla någorlunda spelintresserade redan vet, ut på att man som ung hjälte ska hitta kolosser, identifiera deras svagheter och därefter dräpa dem - allt för att kunna återuppväcka en stackars flicka från sin död.

Att hitta kolosserna är den enkla biten, men att fundera ut hur man ska komma åt deras Akilleshäl - det är bra mycket svårare. Alla sexton kolosser är finurligt designade och för att ta dö på dem behöver du sexton olika strategier. Ibland kan omgivningen erbjuda hjälp eller så kanske du behöver du kanske din trogne springare eller din pilbåge.

När du väl kommit upp på kolossen och gosar i dess mjuka päls är det snart dags att sätta in stöten. Jag kan nästan garantera att känslan av att sticka in svärdet i kolossens vitala delar och se det svarta blodet spruta är mer njutbart än när du leker med dig själv om natten.

Nackdelarna är få, men det finns några stycken. En av dem är hållbarheten. Vem som helst klarar spelet på under tio timmar vid första genomspelningen - det är ju egentligen på tok för lite speltimmar. Men med bland annat en ny svårighetsgrad efter eftertexterna kan nog spelet hålla ett antal timmar till.

Bilduppdateringen verkar vara något som många inte står ut med i spelet. Själv tycker jag inte att den är så farligt dålig. Den är inte dunderbra, men jag anser den inte heller som dålig heller. Då klagar jag hellre på en smått jobbig kontroll och kamera i vissa situationer.

Recensionen börjar närmar sig sitt slut - det är väl som Nelly Furtado sjunger, sorgligt eller hur? Shadow of the Colossus är ett superspel och det räcker nästan ända fram. Mitt betyg blir en nia och jag råder alla med en PS2 att dräpa kolosser så mycket ni bara kan!

9/10

9/10

See on üks kallimat sorti tee, mis nime järgi on küll valge tee, aga de facto on valge- ja puuviljatee segu - väga suur kontsentratsioon puuviljatükikesi. Tõmmise värv vastab küll igati nimele - sinakas-valge läbipaistmatu vedelik, omal moel meenutab Fanta Shokata värvi, aga vähem küllastatud toonidega. Maitse on jumalik. Raske sõnadesse panna, aga selline pisut peenike ja terav (in a good way) maitse, aga samal ajal magus. Segu idamaisest ja troopilisest, id est nende mõlema parematest külgedest. Järelmaitse jätab keelele mõnus-magusa poolkuiva tunde. Erinevalt China White Monkey Tea'st on see nektar oma hinda väärt.

]]> http://davesays.wordpress.com/?p=107 Sun, 13 Apr 2008 19:05:28 +0000 Dave http://davesays.wordpress.com/?p=107 Recently I was given a gift of a Benchmade 670 Apparition from my brother in law.  I loved the knife.  The problem was however that the lock failed a few times and the knife almost cut me.  It's a liner lock and I'm not a fan of those locks anyway.  So I read over on the Benchmade forum that many people were having problems with this particular model and the liner lock.

I shot an email to Benchmade and asked if they would fix it or replace it given the circumstances and the amount of people having problems with this particular knife. Surprisingly they offered to replace the knife with one of 4 different knives.  I chose the 913D2 Nitrous Stryker.  I cannot wait to get it.  I used to be a huge fan of the 910 Benchmade but I never liked the thin liner lock on it.  I hear that the liner lock on the 912D2 and 913D2 are much thicker and stronger.

I just thought this was real nice and just shows again what a really good company will do for you when you have problems with their product.

For the record, Benchmade, Spyderco, and Kershaw have all gone above and beyond when it comes to taking care of their customers.

Thanks Benchmade!

Burnout: Paradise (2008)

9/10

Though it was the rating I wanted to give it because of handling foibles (your direction during low speed traction and jump landings are predictably unpredictable), eight felt a little harsh. A game complete time of over 61 hours indicates the mammoth amount to do in Paradise City offline and online (integrated brilliantly) and the game has a feeling of tremendous polish and excellence. It is always completely thrilling and, when not being occasionally frustrating due to your own lack of amazingness, almost always a lot of fun.

Available on PS3. Available on 360.